Måendet. Idag har Johnaz Bäckman hittat tillbaka till sig själv, efter att ha lidit av utmattningsdepression under nästan hela 2016. Foto: Maria Wallin.
Oktoberhimlen är smutsgrå och stormig, som så många andra dagar den här hösten. På en innergård på Bladgatan skymtar något mer än de sedvanliga utemöblerna och rabatterna. Tre tavlor, alla med känslan av ett kokande, mörkt hav.
Johnaz Bäckman tittar ut genom köksfönstret, på tavlorna som är hans ständiga frukostvy. En konstant påminnelse om en tid lika mörk som de allra djupaste blå nyanserna i färgernas vågor.
– Jag tycker att det syns, att det är verk jag skapade när jag mådde som sämst, säger han.
Han är den ständigt kreativa scenografen som för tolv år sedan bytte bana, till marknadskoordinator och affärsstöd på ett försäkringsbolag. Han är också konstnären som förra våren sjukskrevs för en utmattningsdepression.
– Det tog tid innan jag förstod att jag behövde söka hjälp. Jag tog på mig alldeles för mycket på jobbet, och hade inte en tanke på att det skulle hända mig. Att jag, som alltid varit väldigt aktiv, tyckt om att träffa människor och ha mycket för mig skulle gå in i väggen, säger han.
I takt med att vårblommorna slog ut 2016 sjönk Johnaz Bäckman djupare ner i utmattningen. Konstant trötthet, hudlöshet och en längtan efter att vara ensam genomsyrade tillvaron. Minnet av konstnärskapet existerade då bara i periferin – det var längesedan han målade något. Han kommer ihåg exakt den tidpunkten då han påbörjade läkningsprocessen.
– Min fru och min bror sa: "Varför börjar du inte måla igen?". Och efter att inte ha rört penseln på över fem år började jag skapa intensivt igen, säger han.
Han öppnar dörren in till tvättstugan. Ett av hörnen är täckt av färg, borstiga penslar och otaliga taveldukar. Platsen vittnar om hur han spenderat sina dagar som sjukskriven.
– I perioder har jag målat en tavla om dagen. För mig har hjälpt mig otroligt mycket i mitt tillfrisknande. Man måste vara i stunden när man skapar och det behövde jag. Genom konsten har jag lärt mig mycket om mig själv.
Blixtrande rosa ackompanjerat av ett fönstrets konturer, följsamt rödgult mot siluetten av en drömsk älg. Hans estetik är abstrakt med realism som bryter av, i färglandskap fulla av känslor. De kring 200 tavlorna han skapat är så mycket mer än ett konstnärligt uttryck – de är en naken berättelse om ett psykiskt tillfriskande.
– Du kan följa mitt mående genom mina bilder. De är som en dagbok, fyllda av hela känsloregistret. I de allra tidigaste existerar mycket mörker, depression och trötthet. Nu är det betydligt mer levande, glatt och ljust. Och däremellan finns allt, från dalar och toppar till tvivel och lycka, säger han.
I början av 2017 bestämde han sig att återgå till arbetet. Men att hitta tillbaka till det ständiga skapandet gjorde något med honom. Efter semestern lämnade han tjänsten bakom sig, med en nyfunnen insikt kring att han behövde kreativiteten på fler ställen än i tvättstugehörnet. Nu ställer han ut 69 tavlor på Galleri1.
– Jag har valt att ge utställningen namnet "Livets teater utan ramar". För det är precis så det är, jag blottar mig helt. Och det är klart det känns speciellt. Det jag visar är så oerhört personligt. Jag vet än inte vad jag ska ägna mig åt, men jag hoppas att det här är min början.
Enligt den amerikanska psykologen William M Marston har alla människor en grundfärg. Där finns de gula, med konstant törst efter utmaningar och andra människor. Där finns de blå, som beskrivs som motsatsen, introverta och med stort behov av struktur. För Johnaz Bäckman var det inte bara färgerna på taveldukarna som skiftade, utan även hans egen grundfärg. Från en solklar gul gick han plötsligt till blå under sjukskrivningen. Och nu är han tillbaka i lysande gult, men med stänk av blått som en ständig erinran.
Han återkommer till konstens förmåga att rehabilitera.
– Att formulera exakt vad du känner med ord är svårt. För mig har det varit lättare att göra via bilder. Att blöda ut alla känslor på en tavelduk har varit den perfekta terapin.
Genom konsten har jag lärt mig mycket om mig själv.