Foto: TT Bild
Det är fredag morgon. Vi har ätit frukost och barnen kollar lite tv innan det är dags att cykla till skolan. Själv sitter jag kvar vid bordet, bland resterna av frukosten och bara torrglor på telefonen. Det är vad man skulle kunna kalla "egentid". Jag kollar på ett life hack, en snubbe i bakvänd kepa som gör en vattenmelonsmoothie med en klädhängare och skruvdragare. Han hackar verkligheten för att göra den enklare, snabbare, effektivare. Eller som i detta fall, bara annorlunda. Det funkar gott att bara halvera melonen, grovt skrapa ur den och trycka ned allt i mixern. Svårt att se att det skulle vara svårare? Men det är klart, inte ens hälften så kärut.
Idag, när du läser detta, hängde det en påse nybakat bröd på min dörr. Det är gjort på surdeg och hela baletten, rent hantverk. Sådant går inte hacka. En surdeg är en surdeg och låter sig inte stressas eller rationaliseras. För det finns en längtan efter sådant i mig. Men då skulle jag nog räknas som residerande mer åt hipsterrött på livsstilsspektrat. Ändå, den tycks ha spritt sig, den där längtan efter sådant som känns äkta, som inte går vifta ihop med en armbåge utan kräver att man vet vad man sysslar med och har tålamod. Jag menar, snart finns det väl ett bryggeri i vart eller vartannat kvarter?
Det är nog lyxen i det hela som drar, i alla fall för mig. Att spendera tid på att göra det där lilla bättre som gör all skillnad i världen, istället för att stressa runt och nöja sig med något snabbt, massproducerat substitut. Men det kostar och det hinns inte alltid med att välja rätt, vilket lämnar en ängslan och en frustration i mig när jag står där och fräser Mamma Scans för att hinna skjutsa till träningar, mina och barnens. Ibland bågnar jag under trycket och vill bara fly, ut i skogen. Bli världens sämsta bonde.
Magnus Ericsson