Foto: Henrik Montgomery/ TT.
Det finns ett litet problem med att göra sin bästa skiva när man är över 40. Om det inte är en debutskiva så innebär det att de som lyssnar med största sannolikhet redan har en uppfattning om hur musiken borde låta. Vi människor är vanedjur, de allra flesta i alla fall, och det är försvinnande få som fortsatt ha en elasticitet och öppenhet i sinnet när det begynnande medelåldersmörkret så sakta börjat falla över en. Där och då är de allra flesta mycket nöjda med att höra sådant som cementerar deras redan färdiga smak.
Det här påminner ju om Slayer, säger kanske en sådan person och så är deras dörr på glänt. Men om det som pockar på uppmärksamheten är något som inte direkt påminner om något, då kan det nya och nyskapande bli direkt påfrestande, inkräktande. Om dörren redan är öppen och personen ett fan, då kan det rent utav röra sig om en känsla av ett svek, att ha blivit övergiven av någon som man älskar. Kanske en något maxad liknelse, men det kan faktiskt vara dylika känslor i spel hos de som verkligen älskar en artist.
Själv måste jag krypa till korset och medge att jag haft Matti Alkbergs nya skiva liggande ett tag utan att ha orkat ta itu med den. Den är full med nya grepp och ljudbilder; utmanande utan att vara avskräckande. Då, fast som jag är i mitten av livet, med världen och dess kaos pockande på uppmärksamhet, kan det nog ha blivit så att jag undvikit att utsätta mig för den resan.
Det tycktes mig inte vara rättvist mot Sveriges kanske mest angelägna artist, att låta allt omkring mig påverka min förmåga att ta till mig det nya. Men nu har jag lyssnat och jag är perplex. Skivan är lika akut fast i nuet som jag är. Den aspirerar inte på att vara något för evigheten, utan för just nu. Den är på samma resa som mig, i kupén bredvid. Det måste väl vara ett tecken på stor konst?
Magnus Ericsson