Jag har gått upp för de vältrampade trappstegen av betong oräkneliga gånger. Det tar inte många sekunder innan jag är på övervåningen. Dörren till korridoren är öppen. Som vanligt. Jag hinner tänka att den egentligen borde vara stängd. Strunt samma. Några kliv in. Handen i fickan. Nycklar. Låser upp. Öppnar. En vägg av varm stillastående luft slår med full kraft mot hela kroppen. Jag svettas redan innan jag nått andra sidan rummet för att öppna alla fönster. Det är minst lika varmt ute. Nåja, luften får åtminstone cirkulera lite.
Knäpper på några strömbrytare. Power on. Lampan på framsidan lyser. Vakuumrören på insidan måste dock värma upp ett tag. Kom igen, kom igen. Plockar med några instrument. Kollar att strängarna är stämda. Försöker komma ihåg den där idén som blixtrade förbi när jag såg den där filmen för några dagar sedan. Tänkte okritiskt att det kunde bli det bästa hittills. Brukar vara så. Förresten, vilka kommer hit idag?
Minns första gången jag var här. Över tio år sedan. Jullov. Kallt som satan. Två nya bekantskaper jag träffat genom en vän. Lagom stelt. Kände inte varandra så bra. Musiken fick tala. Så här i efterhand tänker jag att det säkert lät bedrövligt. Men jag lärde mig en del. Jag vill åtminstone tro det.
Nu är rören varma. Öronproppar i öronen. Jag bygger ett tempel av ljud. Tillber det. Dyrkar det. Föraktar det. River ned. Börjar om. Tänker att det inte liknar någonting längre. Hur var det jag började nu igen? Jag söker med fingrarna över strängarna. Letar länge. Känns inte som jag hittar något idag. Försöker komma på om det är ett ljud eller en känsla jag vill hitta. Äh, det viktiga är att söka. Vad skulle Miles göra? Blåsa hysteriskt i sin trumpet tänker jag och skrattar tyst. Dörren öppnas. ”Tjena. Hur är läget?” Tar ut öronpropparna. ”Jo. Bra. Själv?”
Dennis Fahlgren