STOCKHOLM 20060824 Vinylskivspelare. Foto: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX / Kod: 30082 ** DN OUT (‰ven arkiv) **
Senast vi hördes berättade jag om mina försök att förnya hur jag lyssnar på musik. Det fungerar rätt bra, ifall du undrar. Jag lyssnar, reflekterar, inspireras, influeras och framförallt njuter. Men jag blir aldrig nöjd. Att vara nöjd är att vara död. Ungefär.
Men mitt i allt det trevliga så finns det ändå något som gnager på insidan. En längtan efter mer, något större, något viktigare. Längtan efter albumet eller stycket som tar över allt. Som tar över och begraver kropp och sinne fullständigt. Där en ny gräns passeras.
På sätt och vis är det närmaste jag kommit den känslan några utvalda konserter jag bevittnat. Och finessen med en konsert är just att den inte går att upprepa. Varje tillfälle är unikt och ska hållas unikt. Visst finns det njutbara konsertskivor, men det är trots allt bara reproduktioner av något som inte går att återskapa fullt ut. Nej, den upplevelse jag söker efter är inte en konsert.
Sakta men säkert ökar dock insikten över att det jag letar efter sannolikt inte existerar. Men jag motiverar mig med att jakten i sig är värd mödan. För nog hittar jag en del. Och en liten tanke jag har är att samla alla oändligt många intryck jag inspirerats av och skapa något nytt, något eget. Att trycka ner allt i en smältdegel och elda tills något nytt uppstår.
Ni förstår, det handlar egentligen bara inte om att lyssna rakt av. Min jakt är också en jakt på nya ingångar som jag kan använda i mitt eget privata musikskapande. Min största rädsla är att fastna i samma hjulspår och återupprepa det jag redan kan. Jag vill ha en otrygghet och en obekväm känsla i mitt skapande just för att tvinga mig själv att inte luta mig tillbaka och känna det här är bra, det här duger, jag är nöjd.
Jo, det är lite ansträngande. Och tidskrävande. Och det är inte säkert det leder till någonting. Men en sak är säker, det är spännande och roligt.
Dennis Fahlgren