Årets iteration av "Call of Duty" och svenskutvecklade "Star Wars: Battlefront" snurrar friskt i skivläsaren på min Playstation 4. Jag har jättekul med spelen, så länge jag spelar mot kompisar. Då kan jag sträcka lite extra på ryggen, peka på skärmen och säga till sambon: "Ser du siffran där? 22 kills. Det är jag det." Men så fort jag möter andra motståndare går det åt helvete. Då dör jag. Om och om igen.
Jag hinner sällan mer än att ta ett par trevande steg i valfri riktning innan någon pepprar hål på mig bakifrån. Min rygg är som en kulmagnet. Tittar jag åt vänster kan jag vara säker på att någon skjuter mig från höger. Plötsligt segnar min karaktär bara ihop som en säck vingummin, varpå jag ser får se en repris på när jag skjuts i ryggen. Uppskattningsvis ägnar jag 90 procent av varje match åt att titta just på repriser när någon skjuter mig i ryggen. Det känns ju sådär. Och jag får inga kills. Inte en enda. Noll.
I slutet av matchen redovisas statistiken för alla spelare. Jag återfinns alltid i botten. Killen med noll kills och 72 deaths. En kväll frågade jag sambon om hon kunde älska någon som har noll kills. Jag fick inget svar, bara en suck, så jag tolkar det som ett nej. Du kan alltså inte älska någon med noll kills. Varför inte, undrar du? För att vi, media, aldrig på allvar uppmärksammat människor med noll kills i sin matchstatistik, säger jag.
Därför vill jag nu bryta det här tabut. Slå hål på åsiktskorridoren och säga det rakt ut: Jag får noll kills, men jag är fortfarande en människa. Precis som din granne som inte heller har några kills. Som din mamma som provade "Counter-Strike" den där gången, men som gav upp halvvägs för att hon inte fick några kills. Vi är alla människor bakom den där statistiken. Vi måste börja prata om noll kills.
Carl Brännström