Knut Larsson. Foto: Martin Stenmark
Jorden är dödsdömd, och det är få förunnat att lämna planeten för att kolonisera nya världar. Men för de förhoppningsfulla på rymdskeppet Aniara övergår resan till förtvivlan, när skeppet hamnar ur kurs. Nu är det bara en utdragen väntan på döden som återstår för passagerarna. Berättelsen publicerades första gången 1956, och brukar räknas som det främsta verket av Harry Martinson som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974.
Harry Martinsons ursprungliga "Aniara" är en märklig och fascinerande skapelse – science fiction i fantasifull poesiform, med insprängd kritik mot samtidens kalla krig och miljöpåverkan. Ibland knivskarpt formulerat, andra gånger flummigt och öppet för tolkningar. Knut Larsson bjuder oss på sin personliga tolkning, en serieversion där bilderna är som absurda (mar)drömmar, med förvridna och groteska former. Allt känns grått och uppgivet, precis som originalet antyder. Knut Larsson gör inte mycket för att förtydliga Harry Martinsons texter och det är väl så att seriealbumet främst riktar sig till läsare som redan är bekanta med verket, för den står inte riktigt på egna ben.
Det känns också som att Knut Larsson främst intresserar sig för rymden och själva farkosten Aniara. Harry Martinssons samhällskritik känns avlägsen när serieversionen allt mer svävar ut i världsrymden och tappar kopplingen till det jordnära.
En intressant hyllning till ett klassiskt verk, men långt ifrån oumbärligt.
Andreas Eriksson