Påkostat. Ingrossos show liknande inget annat som tidigare stått på torgscenen. Men själv höll han sig dock främst bakom dj-bordet. Foto: Maria Wallin.
Klockan slår 00.15. Publiken vibrerar och har gjort det sedan innan midnatt. Trängseln allra längst fram är stor, och på ett sådant vis som sällan ses på Stadsfesten. Det råder inga oklarheter kring vem som alldeles strax ska äntra scenen – Sebastian Ingrosso, storhet i dj-världen och upphovsman till oräkneliga hits.
Det mullrar i marken, ledskärmarna bländar och helt plötsligt syns en vevande arm som sticker upp ovanför det gigantiska mixerbordet. Han är på plats, och det med besked. Om det var fest redan innan är det ingenting mot när första beatet droppar.
Ingrosso är Stadsfestens stora dragplåster, stjärnnamnet och den riktiga huvudakten. Han var en tredjedel av nu nedlagda monstertrion Swedish House Mafia, har fler än en gång benämnts med epitetet en av världens största dj:s och ingår nu i duon Axwell/Ingrosso. Med andra ord är förväntningarna hos Skelleftepubliken stora när han intar torget. Vad kommer egentligen att hända?
Det som följer är en maffig show. Festivalens största scenproduktion någonsin och det märks. Monstruösa skärmar med backdrops som rör sig i takt till musiken, rökkanoner, konfettiregn, synkroniserat eldsprut och fyrverkerier (!). En vansinnig science fiction-bergochdalbana där allt kan hända.
Lägg då på en setlist som många bara kan drömma om. Allt från Swedish House Mafias debut "One" vidare till "Don't you worry child" och Axwell/Ingrossos egna "More than you know", "I love you", "Reload". Varenda en kan få vilket dansgolv som helst att lyfta.
Det börjar technodunkande, går över till ett förrädiskt lugn som alla vet snart ska vända för att sedan sluta i ett house-inferno där några av de allra största låtarna avlöser varandra. Dramaturgin är snygg och simpel, en väntan på att beatet ska droppa och sedan dans, dans, dans. Det går inte att förneka att det är det perfekta soundtracket till en röjig sommarkväll, och det går inte heller att förneka att Ingrosso är en mästare på att få publiken att dansa. Meningen "får hela torget att hoppa" används då och då för att beskriva konsertpublik, men Ingrossos inverkan på Skellefteborna går bortom det. Det kokar, armar överallt, hes skriksång, dans som sträcker sig hela vägen längst bak. House verkar vara det folkligaste som finns.
Samtidigt så finns det något själlöst över det hela. Ingrosso har en välregisserad och imponerande show, men ibland känns det som att han förlitar sig för mycket på den. Med en sådan maffig, röjig inramning krävs det att upphovsmannen själv ger ännu mer än vad vi såg under lördagsnatten. I min bok räcker inte vevande nävar, frasen "Är ni redo att fucka ur?" och att några enstaka gånger kliva upp på dj-bordet. Dessutom lämnar den lätt snubbiga stämningen lite då och då en dålig eftersmak i munnen. Ta hänsyn när du står i publikhav, det går att dansa utan att göra det på andras bekostnad.
Mot slutet händer dock något. Han blickar upp mot himlen och konstaterar hur det aldrig blir mörkt i Skellefteå, och hela scenen blir solgul. Som en hommage till midnattssolen spelas "Sun is shining" och något mer än nävvevande glimtar fram.
När allting avslutas med fyrverkeribonanza, konfettiregn och utsträckta armar går det inte säga annat än detta – Ingrosso är en upplevelse, oavsett hur du känner inför housemusik.
Fest. Hela torget var som en stor fest. Publiken bjöd på dans som aldrig tog slut. Foto: Maria Wallin.