Foto: SÖREN ANDERSSON / TT.
Åren är 1995 och 1996. Högstadieläraren Leon Bergers fru och dotter har omkommit i en olycka i fjärran land och för att råda bot på sin depression söker han sig från Stockholm till en skola i mellersta Norrland. Där efterträder han en legendar, Eugen Kallmann, som även han omkommit. På naturlig väg, tror polisen, men kan man vara säker? När Leon hittar och läser Kallmans dagboksanteckningar i hans ostädade skrivbord tvivlar han.
I ”Eugen Kallmanns ögon” beskriver Håkan Nesser en tid som även den hade sin främlingsfientlighet. Den drabbar elever på skolan, men också en av dem misstänkte förövarna råkar illa ut. Hämnd från de utsatta, eller? Man kan aldrig veta, för den gamle svenskläraren Nesser har totat ihop en vindlande historia där allt sannerligen inte är vad det synts vara. Här finns också ett väl blandat persongalleri: Leon, kuratorn Ludmilla, läraren Igor, den överbegåvade eleven Charlie och den nästan lika skärpta Andrea som är så plågsamt lik Leons avlidna dotter. De och Andreas mamma avlöser varandra som berättarröster och Leons och Ludmillas kapitel råkar även inkludera spirande kärlek.
542 sidor är mastigt och huvudpersonernas detektivarbete för att komma fram till vem Kallmann var och vad han gjort kan bitvis bli påfrestande detaljerat. Men håll ut, för Nesser är en stjärna, läsningen är huvudsakligen en njutning och slutet på historien, 20 år senare, är suveränt.
Olle Lundqvist