Foto: Jessica Gow / TT.
Extremt. Sinnessjukt. Chockerande. Jag köper det inte. Orden alltså. När vardagliga händelser ges orimlig uppmärksamhet med överdrivet språkbruk. Då suckar jag och himlar med ögonen. Inte en dag passerar utan att människors ordval blåser upp små obetydliga händelser till sådana proportioner att jag undrar vad det är jag egentligen inte upplever. Är min vardag så grådassig? Är jag så likgiltig? Har jag huvudet så långt upp i min egen bakdel att jag missar precis allting? Jag tror inte det.
Kan det helt enkelt vara så att pressen över att vara en så perfekt och gnistrande individ som möjligt tvingat fram ett språkbruk som krampaktigt försöker sälja in varje upplevt ögonblick som något speciellt? Ingen vill väl framstå som tråkig eller sämre?
Nej, ingen vill väl egentligen det. Men allt är inte extremt, sinnesjukt eller chockerande. Alla ögonblick räknas inte. Allt är inte värt en historia kantad till bredden med exklusiva detaljer.
Med det vill jag inte säga att jag inte tror att varje människa har rätt till sina egna tankar och sina egna upplevelser. Du ska tro att du är något och du ska ta för dig motsatt till vad den förhatliga jantelagen sagt åt dig under hela din uppväxt. Det jag vill är att så ett litet frö av reflektion. Att du någon gång frågar dig varför det alltid är så extremt det du upplever? Varför det hos unga som vuxna är ljusår mellan det som upplevs och det som förtäljs? Vad säger det om oss?
Motvilligt måste jag erkänna att jag själv gjort mig skyldig till många språkliga övertramp. Dock har jag efter några år av aktivt kontemplerande kommit till insikt. Oavsett om det gäller mitt torra men välformulerade personliga brev och CV, eller när jag yppar några stavelser över en kaffekopp på mitt nuvarande jobb så vill jag inte behöva äta upp mina ordval.
Dennis Fahlgren