Kallt. Vinterkylan tränger sig på. Foto: Anders Wiklund / TT.
Ett av de mer tveksamma nöjena man har när man blivit hockeyförälder är att åka runt bland allsköns mer eller mindre svinkalla hallar. Jag vill inte låta alltför gnällig, men det har hänt att jag yrat under de extrema förhållandena i vissa inlandshallar, till den grad att jag konverserat med min sherpa om det ändå inte börjar vara dags att pausa vårt toppförsök och köpa en kaffe och mazarin istället. I en solidaritetshandling brukar min sons hockeylag träna i klassiska Malmhallen i Boliden och jag måste väl erkänna att jag hade måttligt med entusiasm när styrde bilen västerut längst väg 95. Medan sonen och hans lagkompisar stojade och bytte om i de pärlspontade omklädningsrummen stack jag in näsan i själva ishallen.
Där stod en vaktmästare och fixade med ett mål. Jag vet inte riktigt varför jag tyckte det skulle vara en bra idé att börja konversera honom (jag är inte den där kontaktsökande typen vanligtvis) men jag hälsade och tänkte att det skulle vara på sin plats att fråga lite om föreningen, BFFI, vilket stod för Bolidens förening för idrott. Vaktisen hävdade att den ovanliga bokstavskombinationen berodde på att en av grundarna kommit från Dalarna och att föreningar för idrott är ganska vanliga där. Han berättade om föreningens storhetsdagar, om tyngdlyftarbröderna Laine, om när den nybyggda Malmvallen var Norrlands modernaste. Sedan började han berätta om när de byggde hallen.
Allt var gjort med ideellt arbete. De hade börjat på våren och hade haft allt klart till hösten. Jag tänkte att det aldrig skulle hända idag. Ingen har den tiden, det engagemanget, längre. Det är en del av det gamla Sverige. Det Sverige som jag växte upp i och som är borta nu. Jag kände mig gammal. Vaktmästaren frågade om jag ville att han skulle slå på infravärmen på läktaren. Jag nickade ivrigt.
Magnus Ericsson