Olyckskorp. Ingen riktig korp men Scrat är en ekorre som ständigt råkar illa ut.
Vi är nu inne på femte filmen om istidens hjältar. Och ska jag döma av den barnpanel som jag hade med mig är det fortfarande lika roligt att se hur världen såg ut på den tiden.
För de yngre barnen hörs skratten tydligt när Scrat kämpar med sitt ekollon. För det är ju Scrat som startar hela den här historien.
I jakten på sin favoritnöt hamnar han på ett tefat och blir den som skapar den vintergata som vi ser just nu och där planeterna planerats ut i sina positioner.
För de lite äldre barnen - som min juniorrecensent Uma – är just den delen inte lika kul. ”Börjar bli lite tjatigt”.
Jag kan inte annat än hålla med om det även om det är snubbelhumor som alltid uppskattas av det yngre gardet. Även om det ibland skulle kunna göras med måtta.
Men huvuddelen av filmen utspelar sig på jorden och där är också figurerna välkända. I centrum den här gången står mammutfamiljen där dottern Kiwi blivit vuxen och helst av allt gör sig fri från sina föräldrar och ger sig ut på äventyr med pojkvännen Julian.
Men så upptäcker vesslan Buck att jorden hotas av utplåning. Och då tvingas hela gänget att samarbeta än en gång.
Samtidigt är Buck jagad av en familj otrevliga urtidsfåglar som helst av allt vill svälja honom med hull och hår.
Buck - en evig optimist – ger aldrig upp och visar vägen för de andra, om än en mycket krokig sådan, mot räddning.
Annars är det sengångaren Sid som är roligast i gänget. En ung kille som letar kärleken men ständigt blir försmådd av livets mysterier.
Jag uppskattar också det flummiga lamadjuret som bor i en drömlik värld dit våra vänner kommer. Det känns som att hamna i en ”Magical Mystery Tour” mitt i istiden. Även om barnen inte förstår den kopplingen till The Breatles.
Sammantaget blir det här en historia med både humor och spänning. Och även om berättelsen inte direkt följer den historia de flesta av oss hört om vårt universums skapande så kan vi också lära oss något av det.
Att vi måste hjälpas åt för att rädda den jord som vi håller så kär.
Naturligtvis hamnar också familjen i centrum när det vankas olyckor med amerikanska förtecken. Och egentligen är det bara positivt eftersom ”familjen” går över gränser och gäller alla – oavsett hur vi ser ut.
De svenska rösterna fungerar också perfekt. Robert Gustafsson har alltid varit en favorit som Sid och det här är inget undantag.
Dessutom är filmen bara 1,5 timme, det gör att en femåring med mycket spring i benen kan sitta still nästan hela tiden.
Så betyget blir en fyra – om än en svag sådan från er vuxne recensent. Annars hade jag fått barnpanelen emot mig för tid och evighet.
Så betyget blir en fyra – om än en svag sådan. Annars hade jag fått barnpanelen emot mig för tid och evighet.
Samlat gäng. Hela gänget är samlat igen i ”Ice Age: Scatattack. Foto: Blue Sky Studios.