Cecilia Furberg är uppvuxen på Morö Backe och ställer nu ut på Galleri1.
Längs med ena väggen i ett Galleri1 som badar i eftermiddagssol skymtar prickarna. Verk efter verk fyllt med det klassiska mönstret, prick mot enfärgad bakgrund, men med en struktur i motivet som gör att betraktaren förstår att det handlar om ett avbildat tygstycke. Nyanserna och skiftningarna varierar, men känslan består.
– Allt började med min mormors klänning. Den ser ut som ett plagg jag tror många kan relatera till – en enkel 50-talsklänning, mörkblå med vita prickar. Jag började hänga den på olika sätt över en stol, och sedan avbilda de olika vecken, säger hon.
Cecilia Furberg har målat av sin mormors klänning i många olika utsnitt.
På vissa målningar är den svart, i andra turkos. Åskådaren bjuds in till Cecilia Furbergs konstnärliga resa, där hon fungerar som en guide mot den perfekta nyansen blått och genom olika sidor av ett enda klädesplagg.
– Den här klänningen är viktig för mig, den fungerar som en länk till mormor och den generationers kvinnor. Då var det hon som var hårt slitande mamma, nu är det jag som är morsa och har samma klänning. På så sätt handlar det också om ett slags feministiskt perspektiv, konstaterar Cecilia Furberg och för handen mot ett svartvitt foto, föreställandes hennes mormor iklädd den prickiga inspirationskällan.
På bilden syns Cecilia Furbergs mormor, iklädd klänningen hon nu avbildat.
Cecilia Furberg är före detta Skelleftebon som flyttade till Stockholm, studerade Kungliga konsthögskolan och har ställt ut på bland annat Liljevalchs. Yrkena och studieåren har varit många, men genom allt har konsten löpt som en röd tråd. För fem år sedan blev tillvaron av heltidsjobb, skapande, barn och studier för mycket. Hon fick diagnosen utmattningssyndrom och under ett års tid stod penslarna i ateljén orörda.
– Jag blev jättesjuk, det var en kamp att fungera. Där och då trodde jag aldrig att jag skulle måla igen, men det visade sig att lusten att skapa konst blev ett sätt ut ur det hela. Det finns inget roligare.
Sist hon hade en utställning i sin hemstad var för åtta år sedan. När hon nu återvänder gör hon det med ögonblicksbilder från sin egen vardag – allt från mormors klänning till skogsdungar under morgonpromenaderna.
– Jag inspireras av det jag har framför mig och när jag skapar gör jag det i teman. Som prickarna, eller träd. Alltid när jag passerar en grupp träd som tilltalar mig tar jag en bild. Hela min telefon innehåller ett stort bildbibliotek av träd, allt från Solbacken till Midsommarkransen i Stockholm. Fotona omvandlar jag sedan till tavlor.
En gravplats i Danmark har inspirerat Cecilia Furberg.
Hon beskriver det som en lek, där former och färger växer fram utan riktlinjer och begränsningar.
– Ibland finns där någon konsthistorisk koppling, ibland blir det abstrakt och ibland blir det bara en dunge. Men allt jag gör bottnar ändå i minnen, i en hemlängtan och i mitt eget liv, säger Cecilia Furberg.
–