Skämtsamt har jag tidigare påstått att detta var min första kärlek, men när jag nu av en slump hittade en röd papperssvala med en del av texten från "Mannen i den vita hatten" på så slog det mig att det kanske är sant. Det är så de säger det, att en aldrig glömmer sin första kärlek, och jag kan ana ett hundratal texter där i bakhuvudet ännu. Dock måste jag medge att jag inte minns vilket år det var, eller hur det blev som det blev. Men vi kan säga att jag var 15 år och att det var en hel del "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor" över det hela. För att tala i klartext är jag en av alla de som gråtit längst fram på konserten, fångat och sparat de papperssvalor som exploderade ut över publikhavet och haft en musiksmak som kan sammanfattas med endast fyra bokstäver; Kent.
Det var enkelt att välja vad jag skulle lyssna på och ännu enklare att svara på vad för typ av musik jag gillade. Det var Kent när jag skulle sova, när jag satt på matematiklektionen, när jag var kär för första gången och när jag spelade gitarr i min säng. Men framför allt var det Kent när jag inte kunde sova, när jag inte var på lektionen, när jag var olyckligt kär för första gången, när jag var kroniskt låg, livrädd för att leva, dödsrädd för att dö och min panna var gömd bakom en svår snedlugg. Men någonstans här, i samband med att det blev folk av mig också, avtog min förälskelse.
I veckan blev Joakim Berg 45 år. Dagen innan blev den skiva jag alltid höll högst, "Du & jag döden", 10 år och Kent 20 år. Det är värt att hylla, hade jag haft en vit hatt hade jag lyft på den. Kent har utvecklats, tagit kliv i olika riktningar men aldrig förlorat kärnan. Jocke Berg fortsätter att sätta ord på allt i vår samtid som vi inte själva lyckats beskriva. Och ja, det håller än, men varvas gärna med annat och avnjuts gärna i kombination med en stor kopp ångest.
Emelie Häggström