Huvudattraktionen i Oksanens roman är ett magiskt hår à la Rapunzel. Det växer en meter per dag, påverkas av humörsvängningar, är intuitivt så att det sprakar och krullar sig när en fara hotar. Det känner av människors sjukdom och död och gör att bäraren, Norma, kräks och blir svag. För henne och hennes mor innebär det ett liv i isolering för att kunna bevara hemligheten, som är ärftlig och kopplat till galenskap. De som känt till den har försökt undvika att skaffa barn. När modern dör i något som ser ut som självmord och inte kan skydda Norma längre, rullas en gammal släkthistoria upp. Det handlar om skönhetsindustri, handel med hår och barn med internationella kriminella förbindelser.
Romanen både liknar och skiljer sig från hennes tidigare romaner, som baserats på östeuropeisk historia. I denna genreöverskridande story, där hon blandar magisk realism och thriller, är kvinnors utsatthet precis som tidigare ett tema, men stilen är mer lekfull. Oksanen moraliserar inte över hårmode eller surrogatmoderskap, men konstaterar att vi erbjuder våra ansikten, vårt hår, vår livmoder, våra bröst, och det är fortfarande männen som har hand om pengarna. Jag tycker inte riktigt att den håller som thriller, men alla trådar som hon lämnar outredda gör ändå att det är en roman som man funderar på efteråt.
Maria Eriksson