En ren njutning, från första till sista sidan. Camilla Grebe har med "Husdjuret" förgyllt början av hösten med en roman att längta till. Visst är detta en riktig rysare, men så där lagom ruskig och märkligt nog rolig bitvis. Jag vill ju helst att huvudpersonerna ska vara riktiga människor, det vill säga med personligheter som känns trovärdiga och engagerande. Så är det här.
Polisen Malin återvänder med tvekan till sin sörmländska hemby Ormberg för att hjälpa till när en kollega, Peter, försvinner och hans sambo, profileraren Hanne, hittas medtagen i skogen. Att Hanne har drabbats av minnesförlust gör det hela obegripligt, vad är det som har hänt paret?
Malin ska gifta sig med en jurist från Stockholm och ser fram emot att lämna hembyn bakom sig. Hon mår dåligt av hopplösheten och tristessen i Ormberg. Men allt blir ju inte som man tänkt sig. I byn finns fördomar mot de asylsökande som flyttat in i den nedlagda trikåfabriken. Malin själv är inget undantag. Byborna själva får minsann inte sådana förmåner som flyktingarna.
En ung pojke, Svante, och hans alkoholiserade pappa och storasyster dras in i härvan när den saknade polisen inte dyker upp. Flera familjer blir misstänkta när en kropp hittas i skogen och ingen vet vem offret är. I slutet ruskar Camilla Grebe om läsaren ordentligt, det som utan att jag märkt det har pyrt under ytan hela berättelsen blir en fullkomlig överraskning.
Inger Lundqvist