Mons Kallentoft. Foto: Jessica Gow/TT
Man kan förstås undra över Malin Fors. Hur länge ska hon stoppa? Hennes livsstil är oförtrutet självdestruktiv och hon dras till faran.
Men man kan också undra över Mons Kallentoft. Hur länge ska han kunna skriva samma bok i nya versioner? Snart måste läsarna tröttna på hans manér och upptrappade våld.
"Jordstorm" är, om jag räknat rätt, hans åttonde roman om poliserna i Linköping och man känner igen sig. Det är Malin som kunde ha varit chef men vill stanna på fältet, det är Zeke och hans kärlek Karin. Det är Börje och Johan och Waldemar och den unga, vackra Elin. Det är S:t Lars kyrka och Flygvapenmuseum och Malmslätt (där jag har barn och barnbarn, vilket höjer igenkänningsfaktorn ytterligare).
Det är Malin, henne kolleger, hennes dotter (den här gången försvunnen i Afrika) och kriminalreportern Daniel som är behållningen. Mellan varje bokfall tycks det ha gått ett par år och hänt saker i deras liv. I det avseendet går Mons Kallentoft framåt.
Men även om fallen inte är desamma – den här gången handlar det om en försvunnen flicka och unga män, den ene vit rasist, den andre muslim, som dör onda bråda dödar – känns greppen igen. Staccatostilen kan jag ta, men kapitlen där någon som antingen är död eller nästan död talar till läsaren kändes för länge sedan som trötta da capon och avskräcker lika mycket som Mons Kallentofts frossande våldsskildringar.
Gränsen börjar vara nådd.
Olle Lundqvist