Foto: Hasse Holmberg/TT.
"Emelie, hur var det egentligen att växa upp i Schälläftä?". Han försöker härma min dialekt, och liksom oftast är det ett fatalt misslyckande. "Eller, låter jag så där?" Jag svarar att jag kan tänka mig att det nog var ungefär som här, i Stockholm. Att jag gjort samma saker även om staden, och utbudet därefter, är småskaligare. Jag orkar inte ens rätta honom, finns inte Västerbotten i Norrland så finns knappast Byske i Skellefteå kommun, på hans karta. Men det är givetvis egentligen i Byske jag växt upp.
Jag har börjat bli obekvämt självmedveten gällande min dialekt. Jag frågar en av de som kommit att bli en av mina närmsta här om hon tänker mycket på den. Hon svarar ja, följt av en snabb replik som innehåller någon form av komplimang. Hon undrar därefter om jag tycker att hon har en dialekt. Inte om jag tänker mycket på den, eller vad jag tycker om den, utan om jag tycker att hon överhuvudtaget har en dialekt. Människor uppväxta här i Stockholm har ingen dialekt. Det är precis som med allt som är norm, och alla som inkluderas i den rådande - de vet inte att den finns förrän någon påpekar det, därför att de inte känner av den. Därför att de aldrig avviker och därav aldrig bestraffas därefter.
Det är givetvis inte så illa, jag låter lite annorlunda bara. De allra flesta förstår mig, förutom när jag råkar säga "bakanför" eller att någon ska "he" någonting någonstans. Och så verkar att jag säger "jo", istället för "ja", aldrig sluta vara någonting att fnissa åt. Förmodligen har jag hunnit byta ut den lilla vokalen innan de fått slut på luft. Det börjar kännas lite uttjatat alltihop. Men jag frågar honom, "Hur var det att växa upp i Stockholm?" och jag vet inte vad han svarade, eller om han ens svarade, jag vet bara att han aldrig fått frågan förut.
Emelie Häggström