Höst. Alla tycker inte om hösten och kylan. Foto: Kleiven, Paul.
Det är kallt, nästan höst nu. Jag vet att några av er redan skrapat frosten från bilrutorna. Jag och hösten kommer inte särskilt väl överens, vi har aldrig gjort det. Jag vet; halsdukar, lager-på-lager-klädsel, te, promenader, naturens färgskiftningar, lugnet, på papper är det verkligen min grej. Men det funkar inte. Jag vill dock ge även denna höst en chans. Så jag kokar upp en kopp te, plockar ner min bästa yllekofta från översta hyllan i garderoben, kryper upp i soffan och startar en serie som jag hört mina vänner prata om, ”Resten av Sverige”. Det är hjärtskärande. Till den grad att jag gråter en skvätt. Po Tidholm åker runt och möter, och redovisar, nedmonteringen av landsbygden. Och här sitter jag, i en lägenhet på Sveriges mest trafikerade gata i centrala Stockholm, en av alla de som lämnat.
Jag visste alltid att jag skulle flytta söderut. Jag har två föräldrar från Norrbotten, är uppväxt i Västerbotten och den urbana normen är så självklar som vi bara känner just normer. För att vara en modern, lyckad, driven, urban människa i vår tid är det vad som krävs, vad som förväntas av en. Livet i storstaden anses vara det mest attraktiva, för alla. Mer värd. Och livet som levs på landsbygden ett passerat stadie i människans evolution, som Tidholm säger.
Vad gör vi i resten av Sverige? Vad gör vi med resten av Sverige? Vi vet att landsbygden är essentiell, men 85% av Sveriges befolkning bor i tätorten. Jag tror att väldigt många vet väldigt lite om livet i glesbygden, eller i norr, trots att det borde vara enklare än någonsin. Och när Mikael Niemi säger ”Att bo kvar här är en motståndshandling”, vill jag ingenting annat än säga att jag kommer hem, men det gör jag inte. Inte än. Kanske efter att jag sett det tredje och sista avsnittet i serien. Men människor lever längre i Stockholm, så jag tänker mig att jag ska spendera det extra år jag får i Västerbottens inland.
Emelie Häggström
Emelie Häggström