Efter att ha läst Maria Hambergs "Till min allra bästa vän" är jag helt tagen. Det var länge sedan jag läste något så bra. Hon skiftar från Kristinas barndom hemma på bondgården med en dominant far, bröder och en undfallande mamma, till livet som tonåring, ung vuxen, förälder och vidare till ett åldrande.
Modern sliter i hemmet och försöker ligga lågt för att inte utlösa makens vrede. När den isolerade Kristina får chansen att åka till England som aupair verkar livet leka, men hon behandlas där som ett tjänstehjon. Ljuset i mörkret blir Anabell, en upprorisk stark engelsk jämnårig tjej med höga mål. De blir vänner för livet.
Romanen ger glimtar ur olika tidsepoker, Kristina blir mamma och plågas av depression med tvångstankar att göra illa sitt lilla kolikbarn som bara skriker. Väninnan gör karriär som forskare och gifter sig ståndsmässigt medan Kristina gör långkok, byter gardiner och sliter som fabriksarbetare med huvudvärk och krampande muskler. Ändå lyckas väninnorna träffas ibland. Åren går och Anabell förändras. Hon är inte längre den framgångsrika och avundsvärda tjejen.
Livet passerar, i sjuksängen hallucinerar Kristina. Hon minns skidturer i elastabyxor och tycker sig se de anhöriga svävande i salen. Hon vet inte om hon är död eller levande, men hör sjukhuspersonalens nedsättande kommentarer.
En jordnära och stark roman med stor igenkänningsfaktor för oss födda på 40- och 50-talet.
Inger Lundqvist