När Sleater-Kinney i oktober förra året offentliggjorde sin återförening var det en väldigt stor nyhet i en väldigt liten del av musikvärlden - Olympiabandets status och betydelse i indierock- och riot grrrl-kretsar är fortfarande intakt.
"No cities to love" är Sleater-Kinneys första album sedan hyllade "The woods" från 2005. Likheterna med den plattan är dock inte särskilt stora - "The woods" ganska smutsiga sound rattades fram av Mercury Rev-mannen Dave Fridmann medan Sleater-Kinney nu i stället valt att återigen jobba med husproducenten John Goodmanson.
Då får vi som väntat dissonanta riff, rent ljud och stram instrumentering. Det låter väldigt mycket indierock från mitten av 1990-talet, ganska omodernt men hemtamt.
Det finns också några riktigt starka låtar, inte minst på skivans första hälft, men tyvärr är de inte tillräckligt många för att "No cities to love" ska bli en ny klassiker.
Linus Brännström/TT