Det råder en förödande trend inom spelbranschen just nu, och jag pratar inte om mikrotransaktioner eller giriga DLC-paket, utan om open world-spel. Stora, påkostade blockbuster-titlar med gigantiska spelvärldar och icke-linjära narrativ. Den sortens spel som erfordrar mer tid än sambon, barnen och hunden tillsammans.
I maj släpptes "The witcher 3: Wild hunt". Det tog mig nästan fyra månader att klara ut. Fyra månader. På samma tid som jag maxade min "Wolf gear armor" och klockade in på level 34 hann en kompis bli sambo, kränga lägenhet för två miljoner och meddela att han ska bli pappa. Hade jag inte varit så stressad att komma igång med open world-spel nummer två, "Metal gear solid V: The phantom pain", hade jag säkert stannat upp och reflekterat över det här med prioriteringar.
Istället har jag systematiskt försummat både familj och hemförsäkring för att bli klar med Hideo Kojimas smygarepos så snart som möjligt, men senast jag kollade mina framsteg stod det att jag bara klarat sju procent av spelet. Sju procent. Helt sjukt. Och det slutar inte där; hösten/vintern 2015 formligen dignar av bjässetitlar som "Mad Max", "Assassins creed: syndicate", "Just cause 3" och "Fallout 4". Utöver dem släpps en redig expansion till "The witcher 3" om mindre än en månad. Hur ska jag hinna? Det går inte. Hjärnan kreverar.
Innan året är slut kommer jag att vara så spyless på öppna spelvärldar att jag lär ägna nästföljande månader uteslutande åt "Wordfeud" och "Flappy bird". Kanske försöker jag lappa ihop relationen med familjen också, så att det finns något att försumma igen när uppföljaren till "Mirrors edge" släpps nästa år. Medan originalet, som jag älskade förbehållslöst, var kort och linjärt och perfekt, har uppföljaren stöpts om, byggts ut och blivit - japp - open jävla world. Fantastiskt.
Carl Brännström