Det är väl så att vi börjar bli gamla. Ni känner igen melodin va? Ni har hört den förr. Min äldsta musikvän fyller jämnt och jag skall ned till huvudstaden i helgen för att fira honom. Han är yngre än mig men har väl egentligen alltid varit äldre. När jag tappat huvudet och fått tuppjuck/frispel, har han pekat ut den smala vägen och valt att stå ut med mig. Trots att jag nog egentligen varit förtjänt av en präktig tjottablängare mellan lysmaskarna. När jag satte allt på ett kort så utbildade han sig, förnuftigt nog, samtidigt som vi turnerade och spelade in skivor. Kort sagt, han är förnuftet; jag var en tickande bomb. Jag är mycket avundsjuk och inte så lite glad att han finns, även om vi inte hörs särskilt ofta längre.
Nyligen hörde lokalorganet av sig och undrade om jag kunde recensera några lokala band på kommande Trästockfestival. Jo, sa jag och ångrade mig i samma ögonblick. För tänk om jag inte fann något snällt att säga om dem; det vore minst sagt olustigt. Har man inget snällt att säga kan man lika gott hålla käften, precis som så många måste ha gjort när jag och min jubilerande vän spelade de första gångerna på samma festival. Spela var för övrigt något vi knappt kunde och våra låtar var möjligen det i ordets vidaste betydelse. Man var tvungen att ha ett extremt skarpt öra för att upptäcka någon som helst talang bakom våra dånande ljudväggar.
Samtidigt så åker jag ned med en tavla som en kompis till mig fixat ihop. Från då när jubilaren till slut spelade inför ett jublande folkhav på Trästocks stora scen. Det är vår gåva till honom. Kanske något han kan sätta upp på kontoret och låta kollegor och kunder förundras över, men som han sannolikt kommer att gömma undan i en vrå hemma, dit han ibland sneglar lite förläget och tänker att vi alla måste börja någonstans.
Magnus Ericsson