Foto: SÖREN ANDERSSON / TT.
Den andas Tage Danielsson och Astrid Lindgren vilket också är den uttalade meningen. I "Elva dagar i Berlin" är det godheten som segrar.
Men Håkan Nesser lånar också från Forrest Gump. Huvudpersonen Arne Murberg är nämligen inte är något nobelprisämne. I sin barndom dök han där han inte borde ha dykt och räddades visserligen till livet, men inte till samma liv. Den glade, klipske och populäre grabben med många kompisar blev trögtänkt och socialt handikappad och kompisarna, de som med lättnad och värme hälsade honom välkommen tillbaka till skolan, insåg snart att Arne blivit en annan och drog sig tillbaka.
Som så många av oss, så ofta.
Nu är han Arne snart medelålders och jobbar med det han klarar i familjerörelsen, men så dör hans far – just sedan han bett sonen följa pappans sista önskan: att resa till Berlin och leta rätt på Arnes mamma som till råga på eländet övergav man och barn när Arne var liten.
Berlin? Resa? Tyska?
Allt känns nytt och skrämmande, men måste man så måste man och äventyret har bara börjat, för i Berlin möter han både onda och goda krafter, exempelvis en galen professor och en ung kvinna i rullstol.
Och naturligtvis vinner förstås godheten och kärleken, som hos Astrid och Tage. Och för Forrest Gump.
Lika bra som Astrid? Lika bra som Tage? Som filmen om Forrest? Kanske inte, men sympatiskt och rent av fängslande och det är gott nog.
Olle Lundqvist