I slutet av 1990-talet, när internet fortfarande var något tämligen okänt, fanns många som drömde om ett nytt media som var öppet för alla och där idéerna kunde flöda fritt. En värld där inga politiker, journalister eller andra maktmänniskor varken kunde strypa eller styra debatter.
Det var väl ungefär som unga revolutionärer tänkte i slutet av 1960-talet. Fick man bara bort alla poliser och byråkrater och släppte ordet fritt på stormötena skulle snart de flesta problem lösa sig.
Dessvärre går vackra drömmar lätt i kras när de stöter på den bistra verkligheten. I takt med att internet blev större och större dök problemen upp. Genom åren har vi hört mycket om pedofiler på nätet, om nätbedragare – och inte minst om det så kallade näthatet.
Det mesta går tydligen att hata: kvinnor, invandrare, skolkompisar.
Och det är många som frågar sig varför utan att hitta något bra svar. Kanske är det så enkelt, som vissa experter anser, att det är alltför lätt att gömma sig bakom en signatur, vara anonym. Lagens långa arm har också svårt att nå in i nätet, vilket ger en känsla av att det inte går att åka dit.
I tidningen Metro läser jag om en kille som skrivit en mängd inlägg och är aktiv i en mobbningsgrupp vars sajt ”osar av rasism, sexism, hat och våld och där brottsoffer hängs ut och förnedras och kvinnor kränks.”
Varför?
Ja, helt ärligt så gör jag det för att slå ihjäl tid, blir svaret.
Ett svar som på sätt och vis är lika skrämmande som själva hatet.
Många ser också uppenbarligen nätet som en fristad där det är tillåtet att tycka och sprida vad som helst. Man bara utnyttjar sin yttrandefrihet.
Men de som hävdar det missar en viktig poäng, säger juridikprofessorn Mårten Schultz till Metros reporter.
– Yttrandefriheten går alltid hand i hand med regler om ansvar. Det finns alltid gränser som till exempel förtal och olagliga våldsskildringar.
Ann Frisén, professor i psykologi och expert på nätmobbning, menar att inlägg som får stor spridning ger en känsla av makt. Märker man att andra blir upprörda, arga eller rädda så ger det en känsla av att få uppmärksamhet.
Bengt Enqvisttidigare redaktionschef på Norran