Kompanjoner. Grodan Gordon och musen Paddy samarbetar för att hitta nöttjuven.
Grodan Gordon är en polis som tröttnat på sitt jobb. Helst sitter han och sover på kontoret och hoppas att ingenting ska hända i stora skogen där han bor.
Men så kommer ekorren Valdemar instörtande. Något förfäligt har hänt. Hans nötter har blivit stulna och han ber, nej han kräver, att Gordon ska sätta dit den skyldige.
Där har du upptakten till den här svenska tecknade filmen där Ulf Nilsson och Gitte Spees böcker om kommissarie Gordon ligger till grund för berättelsen.
Som du säkert räknat ut behöver Gordon hjälp för att lösa fallet. Det blir i form av en vilsekommen mus som till en början saknar namn. Gordon döper henne till Paddy och hon visar sig vara riktigt duktig på detektivarbetet.
Det här är en film som verkligen passar de mindre barnen, 6-åriga Helmer gillar den skarpt, 9-åriga Siri är inte riktigt lika positiv i sitt omdöme.
Själv tycker jag att den är alldeles lämpligt spännande.
För det finns ju en skurk med. Och naturligtvis blir det räven som misstänks. En figur som med bara sitt namn får hela stora skogen att darra.
Nu är sanningen inte alltid så rätt att hitta – inte ens i barnböckernas värld.
Och när några barn försvinner tätnar mystiken.
Dessutom finns det en så gemytlig stämning i samarbetet mellan Gordon och Paddy. Två generationer som hjälper varandra med det som båda är bäst på. Känns faktiskt riktigt fint och regissören Linda Hambäck har hittat alldeles rätt tonläge där eftertanken är viktigare än farten.
Stellan Skarsgårds röst passar alldeles utmärkt som Gordon. Och Melinda Kinnaman är lika bra som Paddy.
Linda Hambäck har hittat alldeles rätt tonläge där eftertanken är viktigare än farten.