Jag är inte tillräckligt gammal för att minnas kriget mellan synthare och hårdrockare på 1980-talet, jag har bara läst och hört talas om det. Men jag har noterat att det så länge jag har varit intresserad av musik funnits starka åsikter kring vilken typ av musik en får och inte får lyssna på i relation till den musik en lyssnar på.
Som liten (mellan sju och tolv år gammal) gillade jag Iron Maiden, Blur, Bad Religion och Wu-tang Clan. En hyfsat blandad kompott som jag inte tycker är så kusligt pinsam så här i efterhand. I samband med att jag som elvaåring började åka skateboard förklarade dock en klasskamrat att nu, som "skejtare", var jag tvungen att lyssna på bandet Cyber Sill. Alltså han försökte säga Cypress Hill, men som alla som varit elva år vet är det inte alltid så lätt. Det är skejtmusik, resonerade han. Du måste lyssna på skejtmusik om du åker skateboard, förklarade han initierat. Nästan som att någonting skulle gå snett om jag inte lyssnade på det här bandet Cyber Sill. Jag gav det ett försök, men tyckte inte att det lät något vidare. Jag tänkte att jag kanske inte borde åka skateboard. Jag gillade ju inte musiker ifråga.
Jag tycker ju givetvis att man får tycka illa om vilken musik man vill. Själv har jag ingen som helst respekt eller empati gentemot människor som sysslar med eller lyssnar på reggae. Det har dock ingen som helst koppling till någon annan musik. Strax efter incidenten med klasskamraten som tipsade om Cyber Sill upptäckte jag Black Sabbath och fick genast höra från äldre kompisar att då kunde jag ju inte lyssna på hiphop, det går inte ihop. Hårt pressad slutade jag lyssna på Wu-tang Clan. Inget jag direkt sörjer i dag, men samtidigt är det så otroligt fånigt. För det finns ingen motsättning mellan olika genrer. Vad ni än tror i era inskränkta kammare.
Dennis Fahlgren