Varför bryr jag mig ens? En fråga verkligen värd att ställa. För på något konstigt vis blev jag en aning nedstämd av nyheten att AC/DC eventuellt tänkte gå i pension. Min uppfattning rörande den mesta så kallat "hård" musik är att de spelar åt helvete för många toner och tycks så enerverande upptagna med att visa att de faktiskt är otroligt duktiga på att spela. Det där brukar störa skiten ur mig. Det är som att metal är en genre inom vilken enbart duktiga storasyskon är verksam: säg att jag duktig, tycks de yla genom sina kulsprutesalveskalor. Om sanningen skall fram så brukar även AC/DC:s faiblesse för gitarronani promenera mig på nerverna. Det är liksom synd att förstöra ett verk av primitiv konst förstöras av sådan skit. Som om Gaugain, under sin polynesiska period, skulle funnit det nödvändigt att infoga en fotografiskt återgiven kokosnöt eller något dylikt, för att visa att han faktiskt kan måla "ordentligt".
Trots detta har de skotsk-australienska brorsornas rockinstitution en plats i mitt hjärta. Länge hade jag svårt att kunna sätta fingret på vad som fick dem att passera mina metalfilter. Men det är nog för att de först och främst tycks intresserade av att göra låtar, eller kanske bara tuffa riff som får en att vilja nicka med instämmande. När sedan Mark Kozelek, från Red House Painters, gjorde en skiva med egna tolkningar av gruppens tidiga låtar, då föll ytterligare en bit på plats. Mot en ljuv bakgrund av ringande folkgitarrer, framstod Bon Scotts yxiga prosa som hjärtskärande genuin. Särskilt jämfört med en massa annat, där ambitionerna och bildningsnivån på avsändaren varit väsentligt högre. Jag vill bli en rock'n'roll-sångare, är ord som skär bort allt döfläsk och fåfäng utsmycknad. Från hjärta till hjärta.
Magnus Ericsson
Länge hade jag svårt att kunna sätta fingret på vad som fick dem att passera mina metalfilter.