Foto: Gregorio Borgia.
Jag minns en resa till Andalusien då vi hyrde en liten VW Polo och körde från Sevilla ned till atlantkusten, Costa de la Luz. Jag minns hur Guardia Civils jeepar där körde omkring nere på sanddynerna varje morgon, för att hitta de afrikaner som flutit iland under natten.
Det är mer än tio år sedan vi var i Andalusien. Men precis som 1980-talets svältkatastrof i Etiopien så är det tydligen inte förrän bilderna vi får se blivit så jobbiga att de inte längre går blunda för som vi vaknar. Det är lite som jag och städning, något jag är beklagligt risig på att förstå att man bör göra hela tiden, som ett slags lågintensivt sisyfosarbete. Istället kastar jag mig in i uppgiften först när kaoset och behovet blivit så stort att jag inte längre kan undgå att märka det.
Precis så satt jag igår och försökte hitta till vem jag borde skicka lite av mina pengar för att hjälpa till på något litet vis i alla fall. Hur mycket var rimligt? Skulle jag gått efter hjärtat hade vi nog fått äta hos släkt och vänner resten av månaden. Sedan noterade jag hur de sociala medierna sakta började fyllas med inlägg från andra som uppenbarligen kände som jag.
Det var en hel del personer som inte brukar skriva flaska i vanliga fall som fått nog och inte kunde vara tysta längre. Men som det är med sociala medier så väljer man sina vänner och vilka man får se uppdateringar från, vilket gör att det kanske inte alltid är helt representativt för hela svenska folket. Trots det känns det som något ändrats.
Det behövdes kanske en bild av en oskyldig död pojke för att järnrörens nya kläder skulle falla och deras omänsklighet äntligen stod naken. Nu är det dags att vi tar itu med städningen. Det ser förjävligt ut här. Om ni börjar sopa lite i hörnen så kör jag upp Fästning Europa till brännbart-containern på tippen.
Magnus Ericsson