Foto: Helen Sloan.
Det händer inte mycket i världens mest populära fantasysåpa just nu. Vi är drygt halvväg in i femte säsongen av Game of Thrones och berättelsen känns lika progressiv som om Richard Linklater - snubben som älskar att filma Ethan Hawke när han promenerar - hade suttit i registolen.
Jag var visserligen beredd på att säsongen skulle bli seg; i fjärde och femte boken ägnas 90 procent av tiden åt transporter. Folk är på väg någonstans, hela tiden, och trots att berättelsen sträcker sig över drygt 1000 sidor kommer de flesta inte ens fram. Jag förstod att det skulle bli en stor utmaning för serieskaparna. Jag var dock inte beredd på att de skulle göra sådana kassa ändringar och prioriteringar.
Dorne, till exempel. Vad händer där? Landet spelar en viktig roll i böckerna. I serien har vi fått, vad? Fyra scener? Innehållande karaktärer som knappt presenterats för tittarna och skådespelarprestationer som är horribla. Jag tänker främst på Sand Snakes. I böckerna är de stentuffa rumpsmiskare. I serien en gnällig fjortistrio. De slarvas bort fullständigt. Sedan har vi stridsscenerna. För det mesta välgjorda rent tekniskt men ofta helt bristande i konsekvens. Vi har en karaktär som ska föreställa vara en av de bästa riddarna i hela Westeros men som helt abrupt åker på stordäng av ett gäng karlar beväpnade med små, fjantiga knivar. Vi har en annan karaktär som i ena stunden knappt kan rå på en simpel soldat, för att i nästa försvara sig klanderfritt mot en annan.
Slutligen stör jag mig på att serieskaparna slänger in kontroverser (våldtäktsscenen i avsnitt sex) till synes enbart för att folk ska börja gapa på Twitter för att på så sätt hålla kvar serien i rampljuset, trots att ingenting egentligen händer i berättelsen. Jag hoppas såklart att den här trista trenden vänder under de sista avsnitten, men med tanke på bokmaterialet och fokuset hittills tvivlar jag att det kommer att ske.
Carl Brännström