Bild ur föreställningen "S.E.N.S.E" som just nu spelas på Västerbottensteatern. Foto: Patrick Degerman Foto: Patrick Degerman.
Det var en sådan där unik afton. Egentligen inte på något annat sätt än att jag och fästmön var lediga samtidigt och att vi inte behövde skjutsa barnen till träningar eller så. På så sätt en enastående kväll. Vi gick på teater för att göra den än mer ovanlig. Inte för att teater på något sätt skulle vara avvikande, men väl för att det bara inte är något vi brukar göra. Vi såg "S.E.N.S.E". Pjäsen som man bara måste se, hade jag hört.
Redan innan vi gått in i salongen kom jag att tänka på en amatöruppsättning av Alan Moores "V för Vendetta" jag en gång såg i en övergiven fabrik, på något bedrövligt nedgånget industriområde i södra Stockholm. Man tog Saltsjöbanan och sedan buss, för att vandra sista biten genom ett sjabbigt, grått elände, i mörkret. Det gav en känsla av att man deltog i något som stod utanför samhället, något lite farligt. Riktigt så kändes inte "S.E.N.S.E". Visst, det var unikt (åtminstone här i den norra periferin), men farligt? Nja.
Ett visst obehag av att fösas runt och bli märkt som kreatur, det infann sig, men jag kunde inte skaka av mig känslan av att något måste ha blivit fel och att vi oförhappandes hamnat på ett överambitiöst steampunklajv. I botten på föreställningen finns en rörande historia om en fysiskt avvikande sameflicka, drömmen om äventyret och den storsvenska vurmen för rasbiologi och skallmätning. Låter väl gripande? Vilket det mycket väl skulle kunnat vara, om inte historien gått något vilse i formatet.
Det förtog dock inte upplevelsen nämnvärt, inte när man i stället kunde låta sig svepas med av entusiasmen och viljan att göra något nytt. Men då är jag i och för sig typen som alltid tyckt att det inte spelar någon större roll huruvida sångaren prickar tonerna, inte så länge önskan att beröra andra finns där. Vi kan kalla det Lex Håkan Hellström.
Magnus Ericsson