Sharon Bolton. Foto: Michael Webberley Foto: PICTURE BY MICHAEL WEBBERLEY / M.
Förutfattade meningar ska man ju ta med en nypa salt. Därför försökte jag igen med Sharon Bolton vars "En mörk och förvriden flod" fått positiva omdömen. Hennes deckare har tidigare inte riktigt varit i min smak.
Nu har Lacey Flint tagit ett steg tillbaka efter en dramatisk händelse som kriminalare och ska ta det lilla lugna vid flodpolisen i London. Så blir det naturligtvis inte. Hon bor ensam i en husbåt och simmar gärna i Themsens skitiga vatten, i våtdräkt.
Under en simtur hittar hon liket av en ung kvinna, inlindad i linnetyg. Snart anar hon att det kan finnas fler kvinnor som bragts om livet och dumpats i vattnet. Frågan är bara varför. Vilka är de och vad har de utsatts för?
Den upplösta kroppen beskrivs onödigt ingående. Vattenlevande glupska djur har gjort sitt. Lacey själv blir allt mer olustig till mods då hon känner sig iakttagen och hittar oförklarliga saker på sin båt. Hon hör konstiga ljud och blir överraskad av ullkrabbor i duschen, de har knappast tagit sig dit själva.
Ett lesbiskt pars strävan för att bli föräldrar och Laceys älskade som jobbar under täckmantel och bara finns i utkanten av berättelsen ger bra andningspauser i det annars idoga vågskvalpet och sökandet efter kroppar.
De återkommande beskrivningarna av tidvatten, sjögräs, gyttja och plaskande blir nästan löjeväckande i den utdragna upplösningen.
I serien om polisen Lacey Flint är detta nummer fyra i ordningen.
Inger Lundqvist