För några dagar sedan befann jag mig i en lågstadieklass, läraren frågade barnen "Får man säga vad som helst i Sverige idag". Barnen svarade i kör att nej, det får en inte göra. Ett kort samtal följdes av ett förtydligande; en får visst säga vad som helst i Sverige OM det inte är elakt, eller skadar någon annan. Det är inte svårare än så om du frågar 20 barn. Kasta inte lego på andra, ställ dig sist i matkön och var inte en rasist.
Så finns det de som inte verkar tycka att det är fullt lika enkelt. De som kallat människor för "parasiter", "judesvin", "gräshoppor", "kackerlackor" och "det största hotet sedan andra världskriget", bland annat. De som representerar, och sympatiserar med, ett parti som har sina rötter i fascismen, nazismen, och som gång på gång bryter partiledarens egen konvention - nolltolerans mot rasism.
Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson som i fredags medverkade i soffan hos Skavlan. Här når Jimmie Åkesson ut till den stora massan vilket bidrar till en fortsatt normalisering av rasism, oavsett vilka frågor han väljer att ställa. För att inte prata om den medievåg som har gått före och efter. All publicitet är bra publicitet.
Partiledaren fick sitta där, på bästa sändningstid, för att berätta om sin utbrändhet, antidepressiva läkemedel, sömnlösa nätter och om Sveriges tredje största parti. Nu i efterhand hör vi alla hans vänner som anser att Skavlan gick på för hårt då Jimmie Åkesson fortfarande vid inspelningstillfället var sjukskriven. Och jag börjar undra om det är så att samma parti som menar att de ska försöka fälla varje regering som verkar för en ökad invandring med det menar att de kommit på att en inte ska sparka på den som redan ligger? Knappast, det enda jag och Åkesson har gemensamt är att vi är tillbaka på jobbet idag.
Emelie Häggström