Han ser nog rätt ordinär ut, men begåvades med ett namn som inte kräver mycket ordlek för att översättas till "fula pajas". Lägg därtill att Guyilain Vignolles sedan 15 år arbetar på en återvinningscentral där kasserade böcker ska bli papper till nya. Ja, det är rent av han som kör Monstret, den rovdjurskäftliknande maskin som tuggar sönder skrifterna, omgiven av bokhatande arbetskamrater. Vilket lidande för en man som älskar litteratur!
I "Mannen som läste högt på 6.27-tåget" berättar Jean-Paul Didierlaurent om en olycklig existens, en 35-åring som är sambo med en guldfisk och vars dygn har sin enda ljuspunkt i tågresan till jobbet. Guyilain läser högt ur de enstaka sidor han lyckats rädda undan Monstret och medresenärerna tindrar med ögonen.
På angenämt få sidor (drygt 200), men i påtagligt långa stycken utan vare sig dialog eller nya ingångar beskrivs en rätt eländig tillvaro som får sin ljusning inte bara av tåglyssnarnas uppskattning utan också fyndet av ett USB-minne med en toalettstäderskas berättelse om sitt liv och sin yrkesvardag. Guyilain blir fascinerad och börjar leta efter henne, men hur många offentliga toaletter finns det i Paris?
Läsningen av den här romanen må börja under motstånd (så franskt!), men efterhand fastnade åtminstone jag, både för ämnet och huvudpersonernas historier. Och åter: 200 sidor är precis lagom!
Olle Lundqvist