Två dagar har redan gått nu när du läser detta. Förmodligen i samband med någon slags frukost, må den så vara hopslagen med lunch eller ej. För återkommande läsare av detta maskformiga bihang till lokalorganet kommer det knappast som någon överraskning att krönikören anser Trästockfestivalen vara årets musikaliska höjdpunkt i denna del av Västerbottens kustland. I år har vi dessutom välsignats med en osedvanligt intressant line-up. Torsdagen inleddes med Amason och Sveriges bästa röst, Hajen. Strax senare spelade Gonza-Ra och Trummor & Orgel, ett band vars namn är lika mycket en innehållsförteckning som något annat. Fredagen var så fullpackad av bra saker att en astralkropp, förutom den vanliga ömkliga skinnsäcken, skulle varit enda sättet att faktiskt kunna ta del av allt det fyrverkeri som briserade i tält, hallar och på storscéner.
I dag är inte mycket sämre, men Trästockfestivalen är lika mycket vilka som inte var där. Jag vill inte på något sätt framstå som otacksam men kommer helt säkert inte kunna undvika det. Var är Siinai? Jag repeterar, var är Siinai? En mer perfekt bokning kunde inte ha gjorts, särskilt inte med tanke på att det finska instrumentalundret just släppt ett sagolikt album, "Supermarket". Efter att själv varit inblandad i festivalen på tiden då den var nyfödd och vajade fram likt en indiebambi iförd skithala, oxblodsröda Dr Martens, så vet jag att det är en omöjlighet att tillgodose samtliga indietalibaners önskningar. Som att flyga in ett kambodjanskt garagerockband, enbart för en bejublad konsert i fikatältet.
Jag och han, vi får starta en egen festival. Ett alternativare Trästock, där Siinai och garagerock från dödens fält spränger våra sinnen. Det är så det skall vara. Aldrig vara helt nöjd. Alltid vilja mer.
Magnus Ericsson