För många år sedan stötte jag under några dagar i Rom häpnadsväckande många gånger på Owe Wikström, oftast i anslutning till någon servering med bord på trottoaren. Och när hans namn nämndes inför ett biskopsval avfärdade han det med ett "nej, jag sitter ju hellre på café". Utefik är tydligen hans grej, på gränsen till varumärke. Fast stuggrannar i Munkviken har också berättat om en arbetshäst som börjar semestern med att gå in i skrivarstugan och tre veckor senare kommer ut med ett färdigt bokmanus. Var det så "Från ett cafébord i Paris kom till"?
Paris är inte det viktiga, betonar han. Caféerna? Ja, det är i alla fall mellan dem han cyklar och där han pratar om ditten och datten med vänner. Har trevligt, helt enkelt, vilket inte ska underskattas. Ett av bokens teman är nämligen vänskap; det kravlösa umgänget och samtalet mellan människor som respekterar, tycker om och inte behöver förställa sig för varandra. Surret som plötsligt halkar in på de stora livsfrågorna, diskussionerna som ingen behöver vinna. Det handlar också om tristess, vemodet man inte ska fly från. Varför inte? Professorn i religionspsykologi förklarar.
176 sidor är ett överkomligt format och författaren rekommenderar bitvis läsning. Och varför inte? För utan att vara särskilt pretentiös innehåller "Från ett cafébord i Paris" kloka tankar som tål att smältas i små stycken, förslagsvis kvarten innan man släcker sänglampan.
Olle Lundqvist