För mÄnga Är sedan stötte jag under nÄgra dagar i Rom hÀpnadsvÀckande mÄnga gÄnger pÄ Owe Wikström, oftast i anslutning till nÄgon servering med bord pÄ trottoaren. Och nÀr hans namn nÀmndes inför ett biskopsval avfÀrdade han det med ett "nej, jag sitter ju hellre pÄ café". Utefik Àr tydligen hans grej, pÄ grÀnsen till varumÀrke. Fast stuggrannar i Munkviken har ocksÄ berÀttat om en arbetshÀst som börjar semestern med att gÄ in i skrivarstugan och tre veckor senare kommer ut med ett fÀrdigt bokmanus. Var det sÄ "FrÄn ett cafébord i Paris kom till"?
Paris Àr inte det viktiga, betonar han. Caféerna? Ja, det Àr i alla fall mellan dem han cyklar och dÀr han pratar om ditten och datten med vÀnner. Har trevligt, helt enkelt, vilket inte ska underskattas. Ett av bokens teman Àr nÀmligen vÀnskap; det kravlösa umgÀnget och samtalet mellan mÀnniskor som respekterar, tycker om och inte behöver förstÀlla sig för varandra. Surret som plötsligt halkar in pÄ de stora livsfrÄgorna, diskussionerna som ingen behöver vinna. Det handlar ocksÄ om tristess, vemodet man inte ska fly frÄn. Varför inte? Professorn i religionspsykologi förklarar.
176 sidor Àr ett överkomligt format och författaren rekommenderar bitvis lÀsning. Och varför inte? För utan att vara sÀrskilt pretentiös innehÄller "FrÄn ett cafébord i Paris" kloka tankar som tÄl att smÀltas i smÄ stycken, förslagsvis kvarten innan man slÀcker sÀnglampan.
Olle Lundqvist