Foto: Björn Larsson Rosvall / TT.
Det som skrapar, knakar, gnisslar, lever om, utmanar och får mig att tänka efter. Sådant som penetrerar, infekterar, kontaminerar, river och irriterar. Och även sådant som förvränger och förstör. Framförallt allt som gör att jag blir glad.
Jag försöker beskriva vad jag gillar och framförallt hur jag beskriver det. På insidan är det lätt, det handlar om en känsla, när den är rätt då är det rätt. Eller bra, även om det är ett intetsägande ord för att beskriva någonting. Utslitet. Jag har landat i att jag måste sluta använda ordet "bra" för att beskriva något som är bra. Nästa gång någon frågar mig om en skiva, bok eller film ska jag försöka att använda ett annat ord. Ärligt talat tror jag att det bästa sättet att svara på om något är bra är att fråga sig om det gör en glad? Ja, då är det bra. Nej, då är det knappast bra.
Annat jag funderar över är om det direkta och spontana uttrycket eller det rutinerade och förfinade uttrycket är bättre? Låt mig ge ett exempel. Tänk på ett band eller en filmskapare eller liknande som du gillar. Okej, bra. Tänk på hens verk. Sannolikt är det råare, kantigare och mindre förfinat till en början. Sedan rutinerat, polerat, har en större publik och kanske till och med är tråkigare. Men sämre? Eller bättre? Och varför är det så?
"Första demon var bäst!" har jag hört folk säga om band som blivit lite för stora, lite för kända, lite för lite exklusiva. Visst, visst. Det kan kanske vara så, men det jag mest hör är ett desperat försök att smita undan det faktum att du gillar något som många andra gillar. Absolut, om den där killen eller tjejen som du verkligen inte tål har en tröja med ditt favoritband, jag förstår din avsmak. Men är det verkligen andra som definierar om det du gillar är fett, grymt, coolt eller vilka superlativ som nu används idag?
Dennis Fahlgren