Jag brukar dela in min musiksmak i före och efter. Ni vet, före och efter hela ens existens vändes upp och ned av ett verk. Jag tänker i sedvanlig ordning dela med mig av några av dessa upplevelser.
Black Sabbath - ”Black Sabbath”.Som en slump var Black Sabbaths debutalbum det första jag köpte med bandet. Och inte för att jag tror att jag skulle uppskatta bandet mindre om jag köpt något annat först, men att få börja från början tror jag har gett mig en större förståelse för Black Sabbaths musik. Dessutom är inledningsspåret på skivan ett av de mest omvälvande ögonblicken i min musikaliska tideräkning.
Neurosis - ”Times of Grace”. Så knäckande hårt och brutalt. Samtidigt så finkänsligt och kontrastrikt. ”Times of grace” knäcker ens näsben samtidigt som det stryker medhårs. Det finns få ord som kan beskriva den väckelseliknande känsla som den första genomlyssningen skapade.
Poison Idea - ”Feel the Darkness”.Bara titeln ger rysningar när man vet vad det handlar om. Den gravt alkoholiserade hardcoreplutonen med evige frontmannen Jerry A. i spetsen berättar om en verklighet i ändlöst mörker. ”Feel the darkness” sammanfattar allt jag älskar med hardcore.
Swans - ”The Seer”.Första gången jag lyssnade på ”The Seer” var en sen kväll i en bullrig industrilokal. Det öppnade upp delar av min hjärna som jag inte visste fanns och förändrade min syn på musik för alltid. Swans är anledningen till att jag lyssnar på musik som aldrig förr.
Miles Davis - ”On the corner”. ”On the corner” är långt ifrån Miles Davis bästa skiva, egentligen inte ens i närheten. Men för mig var det en ingångsport till jazzmusik. För bara två år sedan hade jag aldrig tagit i en jazzplatta ens med tång. Den raka och monotona funkjazzfusionen på ”On the corner” gjorde dock att jag omvärderade min syn på hela genren. Det är jag evigt tacksam för.
Dennis Fahlgren