Riktig utmaning. David Lagercrantz har inte haft en lätt uppgift, menar Norrans recensent. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Få böcker har varit lika omskrivna inför sin utgivning som fortsättningen på Stieg Larssons världssuccé. Och det är bokens själva existens som debatterats, trots att det är långt ifrån första gången som romanfigurer får fortsatt liv av andra författare. Oavsett vad man tycker om tillkomsten så är boken i alla fall här nu.
I återkomsten har radarparet Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist inte setts på flera år. Det som för dem samman igen är ett fall där artificiell intelligens, industrispionage och den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA tillhör ingredienserna. Lägg därtill ett autistiskt barn, som väcker det närmaste moderskänslor som Lisbeth Salander kan uppbringa.
För David Lagercrantz är det en svår situation, rent av omöjlig. Det går inte att göra alla nöjda, och frågan är om det ens finns en enda läsare som inte har någon anmärkning alls. Om han hade låtit alla relationer och personer gå igenom den nya romanen oförändrade hade han varit feg. Och när han nu faktiskt inför en del nya grepp och tankar kommer jag på mig själv flera gånger med att rynka på pannan och bekymrat undra om det här verkligen är den riktning som Stieg Larsson skulle ha avsett.
Lisbeth Salander har kallats "serietidningshjälte" och jämförts med Pippi Långstrump och Modesty Blaise. Det har David Lagercrantz tagit fasta på, och det värmer en serienörds hjärta att just kulturyttringen serier får så stor och betydande roll i boken. Visserligen kallas serietidningar oftast "barnsliga" av några personer i romanen, men deras faktiska betydelse framgår av handlingen. David Lagercrantz har försökt nörda ner sig, men begår några misstag som tyder på att researchen inte var djupare än några googlingar. Stolpe ut, men ändå en eloge för försöket.
Handlingen går framåt i raskt tempo, vilket delvis maskerar logiska luckor och osannolik slump som bland annat leder till att kända figurers vägar korsas igen. Det är dock brister som ligger i linje med Stieg Larssons böcker, liksom de överdrivet detaljerade och ovidkommande beskrivningarna.
Stieg Larssons "Millennium"-böcker förändrade faktiskt någonting. Det är skillnad på världen före och efter Lisbeth Salanders entré. Möjligtvis påskyndat av den mystik som det innebar att en debutantförfattare skrev tre hela romaner, men dog innan den första gavs ut. Men mest av allt tack vare Lisbeth Salander själv, som förpassade en typisk "deckarhuvudperson" som Mikael Blomkvist till en biroll, och Stieg Larssons starka sociala engagemang.
"Det som inte dödar oss" fungerar som fortsättning på originaltrilogin, men förändrar ingenting. Världen är likadan nu efter dess utgivning, som innan den var påtänkt. Trots försöken till fördjupning blir den inget mer än ett praktexempel på underhållning för stunden.
Andreas Eriksson
Stieg Larssons 'Millennium'-böcker förändrade faktiskt någonting.