Hur mycket vet egentligen svenska försvarspolitiker om de svenska insatserna i Afghanistan? Och hur mycket vill de att deras kärnväljare ska tro att de vet? Frågan aktualiserades nyligen efter en debatt i P 1 mellan Miljöpartiets försvarspolitiske talesperson Peter Rådberg, tillika ledamot av försvarsutskottet, och den borgerliga tankesmedjan Frivärlds chef Stefan Olsson.
Men allting började egentligen med ett reportage i Dagens Nyheter (2014-01-25). DN hade som första tidning fått följa Särskilda operationsgruppen, Försvarsmaktens elitförband, på nära hål. Brigadgeneral Urban Molin berättade i artikeln att ”ett dussintal” afghanska milismän har dödats av särskilda operationsgruppen under väpnad strid i Afghanistan.
Detta fick Rådberg, och Torbjörn Björlund, Vänsterpartiets försvarspolitiske talesperson, tillika Rådbergs kollega i försvarsutskottet, att kräva svar om vad som egentligen hade skett.
Att försvarspolitiker ska och bör hålla sig informerade är självklart. Det blir dock ett problem när detta kombineras med nedvärderande insinuationer mot svenska soldater i syfte att väcka kärnväljarnas glöd.
”Det finns anledning att ställa frågor om vad som egentligen har hänt i Afghanistan. Har de försvarat sig så är det enligt regelverket men har det hänt andra saker behöver vi få reda på det. Bara misstanken om att det finns ett förband som kan gå över gränsen gör att man vill ha mer information”, sa Björlund i DN (2014-01-29). Och Rådberg höll med.
Vad dessa misstankar baseras på är dock högst oklart. Björlund och Rådberg agerar som om DN:s uppgifter att svensk trupp dödat fiender i Afghanistan var ny. Det är den inte. Både journalisten Johanne Hildebrandt och den säkerhetspolitiske forskaren Wilhelm Agrell har i böcker gett uppgifter om de våldsamma konfrontationer som svensk trupp har varit med om. Agrell menar dock i DN (2014-01-29) att: ”Hela Afghanistanoperationen har ett slags demokratiskt underskott där varken politiskt eller militärt ansvariga klargjort arten och omfattningen av insatsen utan vi har haft en glidande utveckling in i krigsdeltagande.”
Må så vara, men det är också för att ingen egentligen vill höra sanningen. Sverige är angeläget om att bidra till säkerhet och stabilitet i Afghanistan, men undantränger gärna verkligheten som inträffar när talibankrigare vill döda svenska soldater och strider uppstår. Det blir för verkligt, för hemskt. Eller politiskt obekvämt.
Tillbaka till debatten mellan Stefan Olsson och Peter Rådberg i P 1. I den ger Rådberg skenet av att inte veta vad svenska soldater har för sig nere i Afghanistan, och insinuerar samtidigt att det kan ha skett oegentligheter. Han har dock svårt att precisera vad dessa skulle bestå i eller ens varför han misstänker det. Problemet med den sortens uttalande är att det inte bara är erbarmligt naivt, det är också antingen direkt lögnaktigt eller uttryck för djup okunskap om det politikområdet. Det är svårt att avgöra vilket som är värst.
Csaba Bene Perlenbergliberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik