Foto: Janerik Henriksson/TT.
Jag var fem år och hade den sommaren varit med farmor på besök i en grannby hos en gammal svägerska till henne. Där var många människor i huset och en som jag älskade.
Han lät mig följa med och fiska och om kvällarna talade han med mig, mest i retsam ton så att de andra skrattade; vi ansåg alla att det var smått skamligt att vara barn. Men jag älskade honom.
Nu var det höst, sen oktober, luften och björkarna och stjärnorna stod spröda och darrade om snö.
Då kom min älskade på besök. Jag var i undantagskammaren hos farmor och lärde mig göra eld eller läsa frakturstil när mamma ropade i trappan: kom ner, du ha storfrämmande! Jag rusade ner och hälsade bävande, han var så vacker, jag var säker på att han var Jesus, Guds son, som farmor hade sagt skulle uppenbara sig på jorden igen. "När vi minst anar det kan han vara här."
Nu skrattade han förläget, alla skrattade, jag stod mitt på golvet och var röd av kärlek. Han var ett odjärvt främmande, tog mig inte i knä och retades som förr, han var en utböling rätt och slätt som svarade enstavigt på mammas frågor och drack kaffe.
Hans egentliga ärende i byn var att hämta ett får hos Per-Antons, vår närmsta granne. De hade räknat tackan som björnriven sa han, men fått bud att Per-Antons vid sin fårletning träffat på henne i skocken och tursamt nog var hon namnad med trä-flar.
Det hade gått björn i trakten den sommaren och man var förskräckt och förtjust - vår anspråksläsa landsända hade fått en rejäl fasa att yvas över.
- Men som sagt det här fåret klara sig undan björnkäften hur otroligt det än låter, sa mannen i en ton som var tjenis med det vidunderliga.
Han tackade för kaffet och reste sig med den övliga avskedsfrasen:
- Jag må göra som lappen – taack å gå så fort han ha gästa kaffe.
Det var belevat att skylla taktlöshet på lapparna.
När han skulle gå bestormade jag mamma med böner att få följa honom till Per-Antons – kanske skulle han säga något om vi blev ensamma. Mamma lovade och tycktes ursäkta sin eftergivenhet med ett: stintungen älskar honom ju!
Han satte mig på pakethållaren och cyklade den korta biten till Per-Antons. Sedan minns jag bara att fåret satt bundet i en låda på pakethållaren. Min Jesus tilltalade mig inte med ett ord. Vägen var vit av snöväntan, luften var vit, alla ting var så arma.
Då gjorde min älskade något erbarmligt: han spottade fåret över munnen. Saliven rann i trådar, hängde sig kvar något ögonblick i cykelns ekrar. Luften var så kärv att ingenting glänste.
Jag fattade med barnets insikt om grymhet, med barnets närhet till djuret. En gång i nöd hade jag hånat en kalv. Jag hade stått utanför kätten och pekat finger åt den, gråtande och hånande: ha ha du är bara ett kräk, fy att du bara är en kalv, när du blir stor blir du bara en dum ko som får stå bunden jämt, när jag blir stor får jag göra vad jag vill, slå barn och läsa böcker.
Men kalven blev slaktad några dagar efteråt så att bloden sprutade och jag ångrade mig och hade långa samtal med farmor och Gud om mitt syndiga förakt.
Och nu min älskade – han kunde spotta på det milda fåret. Alltså var han inte Jesus utan precis tvärtom, alltså var han egentligen inte bättre än jag.
Det var en outsägligt fattig stund, det fanns inte skymten av värdighet kvar för någon av oss.
När jag gick hem föll den första snön för det året. Ovan skyn såg jag en slögrym dräng till gud som på okynne spottade skarpa snökorn i ansiktet på jordens barn.
Då gjorde min älskade något erbarmligt: han spottade fåret över munnen.