Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Förra torsdagen recenserade jag Sara Lövestams "Sanning med modifikation". Jag var mycket imponerad och kallade boken "en förbannat bra deckare".
När jag nu läser vad andra skrivit om boken är det överlag positiva omdömen. Men en person har fått lite ångest över det som skrivs – och det är Sara Lövestam själv.
I princip alla recensenter har nämligen kallat boken för en deckare – något som hon själv inte anser att den är. Hon ser den som en roman, inte alls olik hennes tidigare böcker. Men som visserligen råkar handla om en privatdetektiv och ett brott.
Jag kan förstå hennes oro – huvudpersonen Kouplan är tänkt att bli en återkommande figur, och hon vill inte att läsarna ska förvänta sig att de kommande böckerna håller sig inom deckarmallen. Jag skulle inte ha något emot att åtminstone några kommande böcker i serien är helt utan deckarelementet. Även en privatdetektiv måste få ha ett privatliv.
Men jag håller fast vid att "Sanning med modifikation" ÄR en deckare, och Sara Lövestam får acceptera att de flesta kommer att se den så. Dessutom är gränsen mellan deckare och "vanlig" roman inte särskilt avgörande och får sannolikt inga stora konsekvenser i det här fallet. Jag tror knappast någon deckarfantast läser den och blir missnöjd, och gillar man den så tror jag inte man blir missnöjd om kommande böcker i serien helt eller delvis saknar kriminalinslag.
Att våga släppa sin skapelse fri för andras analyser är ett stort steg, som i viss mån är minst lika viktigt som talang för den som vill bli publicerad. Många behåller säkert sina verk i byrålådan just för att man inte vill riskera att det man gjort missförstås eller feltolkas. Jag hoppas att Sara Lövestam ändå tar detta med ro och fortsätter skriva bra böcker, trots risken att vi som läser inte alltid ser det hon vill.
Andreas Eriksson