Det finns inget bättre att glo på en sensommar än just hajfilm. Eller högsommar för den delen. Eller är inte alla delar av sommaren en hajfilmssäsong? Alltid när jag simmar på djupt vatten finns den med mig: melodin som John Williams skrev. Den som fick oss att tänka på haj så fort vi så mycket som klev i en djup vattenpöl, eller vadade i en damm för att håva grodyngel.
"Hajen", eller "Jaws", är inte bara sjukt bra som dramaturgisk modell för alla som skriver manus, den har även den bästa musiken som sagt, bra skådisar och kluriga effekter. Eller snarare, effekterna blev imponerande för att filmteamet var begränsade. Mycket av den subjektiva kameran sägs vara på grund av, eller tack vara, att ”Fejk-Hajen” var kass och inte fungerade alla dagar. Ofta funkar ju filmmonster bäst innan man sett dem, som Alien… eller Kattla.
Vill ni se en datahaj och svensk hajmat ska ni se "Deep Blue Sea" med Stellan Skarsgård. Ganska cool grundidé där man vill bota alzheimers genom att forska på hajars hjärnor, vilket såklart gör dem smartare!
"47 Meters Down" heter den relativt nya filmen där vi, hör och häpna, hittar två turistande systrar 47 meter ner i havet tillsammans med några vithajar. Denna rulle får en uppföljare strax.
Sen har ju givetvis original-Hajenfilmen en massa uppföljare som man kan titta på om man vill. Men en annan hajfilm känd för många uppföljare är "Sharknado". Det är så bra/dåligt som det låter: En tornado full av haj slår till och skapar oreda på land!
Bioaktuell är annars "The Meg" med Jason Statham i huvudrollen. En förhistorisk haj, Megalodon, har överlevt dinosaurietiden och ställer till det. 20 meter haj. Men det är som bekant inte storleken som räknas… eller antalet… eller om dom är smarta, spolas upp på land av en storm eller är släkt med en T-REX. Så se originalet om ni måste välja.