Arbete. Åke Lundgrens "Panorama" är baserad på två fotografers liv – något som krävde en hel del efterforskning. Foto: Maria Wallin.
På sidan 45 i Åke Lundgrens senaste bok uppenbarar sig fjortonåriga Josephina i den tre år äldre tyske pojken Carl Frankes liv. Året är 1857, Carl har anlänt till Sverige med ett resande sällskap som visar upp allehanda konster. Josephina, dotter till dess ledare, är redan en driven lindansös. Carl ska göra sitt första framträdande med trumpet i sällskapets orkester. Platsen är Kongliga Djurgården i Stockholm. Synen av Josephine, redo att äntra linan, avgör allt. De blir ett oskiljaktigt par, kommer att bosätta sig i Skellefteå, bygga upp stadens första fotoateljé, få tolv barn och bygga ett hus. Josephine blir 61 år, Carl sjuttionio.
Bokens perspektiv är den åldrande Carls minnesbilder, medan han långsamt alltmera kraftlös, väntar på den han kallar Väktaren. På sidan 285 påbörjas hans sista resa i livet.
Åke Lundgrens sätt att skriva påminner om Torgny Lindgrens. Underfundigheten var Torgnys signum, briljerande på en stilistisk lina som fascinerade många läsare. Åke Lundgrens romaner har en uttalat dokumentär prägel.
De blir därmed alltid mer förutsägbara. Fånga ett livslångt skeende från början till slut är alltid en konst, en utmaning att gestalta lika detaljrikt och levande rakt igenom. Men här fångar upptakten snabbt intresset, och avslutningen känns mycket fin. Sammantaget vill jag nog mena att "Panorama" är en av Åkes bästa böcker.
Stefan Holmberg