Animationen Àr nÀstan hela behÄllningen i den hÀr visuellt överkreativa utforskningen av vad ett liv som hund kan innebÀra. Att följa den lilla valpen Nummer Nio, som snÀllt fÄtt vÀnta med att se dagens ljus tills de första Ätta syskonen blivit födda, Àr onekligen ett annorlunda alternativ till det mesta som bjuds i exempelvis strömningstjÀnsternas utbud.
Skapare av filmen Àr rumÀnska Anca Damian, som skildrar ett lekfullt Paris ur en liten hunds mycket egna perspektiv, tillsammans med ett gÀng animatörer som sÀtter sin egen prÀgel pÄ de olika smÄ Àventyren som hunden rÄkar ut för.
Historien börjar med att hon blir pÄkörd och dör. Detta Àr ingen spoiler utan premissen för den i grunden melankoliska filmen; i sina sista minuter ligger Marona, som fÄr ett nytt namn med varje ny Àgare, och minns tillbaka pÄ sitt liv och sin starka önskan att fÄ kÀnna sig hemma nÄgonstans.
Varje kapitel har alltsÄ sin egen stil, bÄde till utseende och kÀnsla. Den böjliga akrobaten som blir Maronas första Àgare har en slingrande gÄngstil och liksom vÀller fram genom Paris gator och torg.
En favoritsekvens Àr den dÄ den lilla hunden fÄr ett tillfÀlligt hem pÄ ett bygge, hos den strame och blÄe Istvan. Bygget Àr tecknat à la mellanstadieelev och har en tv-spelskÀnsla frÄn tidigt 1980-tal över sig, med byggjobbare som rör sig lite hackigt pÄ en tvÄdimensionell byggnadsstÀllning till tonerna av en synthblippig melodi.
NĂ€r det gĂ€ller sjĂ€lva handlingen sĂ„ Ă€r den mer konventionell Ă€n vad filmen i stort kanske vill ge sken av. Hundfilmer dĂ€r man fĂ„r följa en mer eller mindre utsatt liten vovve, det finns det gott om. Och sensmoralen, att livet Ă€r fint sĂ„ lĂ€nge man har ett ben att grĂ€va ned nĂ„gonstans â varför skulle nĂ„gon behöva nĂ„got mer? â Ă€r förstĂ„s fin men kanske inte nĂ„got sprĂ€ngstoff.
NÄgonstans i mitten blir det lite vÀl lÄngdraget, kanske hade historien passat bÀttre som en kortfilm, men eftersom det visuella uttrycket varierar hela tiden gÄr det ÀndÄ att hÄlla intresset uppe.