Paul Thomas Anderson är ingen regissör som gör det lätt för sig. Han använder nämligen filmens underbara värld för att beskriva att allt inte är så underbart.
När han nu återvänder till 1950-talets London lär vi känna en modeskapare, Reynolds Woodcock.
Han syr fantastiska kreationer, oftast klänningar, till alla i den högre societeten.
Till och med det belgiska kungahuset tillhör hans klienter.
Fast vi förstår samtidigt är det en man med stora problem. Han avverkar kvinnor, oftast betydligt yngre än han själv, på löpande band.
Och när han blir uttråkad får hans syster Cyril uppdraget att göra sig kvitt dem.
Men när han träffar servitrisen Alma förändras hans beteende. Hon kan förefalla vara en svag person. Men Alma vägrar att leva med en man som inte ger henne något av sig själv.
För han lever för sitt yrke. Reynolds uppträder ofta som en bortskämd barnunge när han söker bekräftelse på sin konstnärliga förmåga.
Sedan är striden mellan de tu igång. Och det handlar inte om fysiskt våld. Utan istället ett intrikat maktspel där de två kärleksfulla, jo, de älskar faktiskt varandra, människorna hela tiden söker efter båda styrkor och svagheter hos varandra.
Och mellan dessa två finns så systern Cyril som vi snabbt kan räkna ut spelat en alldeles för stor roll i Reynolds skyddade liv.
En man som dessutom lider av ett ofantligt moderkomplex.
Det här låter kanske som en film av Ingmar Bergman och det är omöjligt att inte nämna honom i det här sammanhanget.
För Paul Thomas Anderson söker sig lika ofta in i det mänskliga psyket och serverar scener ur ett äktenskap som är både uppbyggande och nedbrytande.
Han har dessutom verkligen tagit oss in i den här världen. Anderson har en perfektion för detaljer i det stora huset där större delen av filmen utspelar sig.
Det är så vackert men samtidigt väldigt vemodigt.
Naturligtvis hade inte den här typen av film inte kunnat fungera utan skådespelare med den rätta utstrålningen.
Daniel Day Lewis spelar till exempel Reynolds med en sådan skärpa att det tar ont att höra honom kasta ur sig sylvassa reprimander mot sin unga vän.
Samtidigt som han hamnar i tungsinne när hans kreativa hjärna stannar av för en stund.
Vicky Krieps är lika bra som Alma. Hon har en naturlig skönhet som gör henne perfekt som modell. Samtidigt som hon har en förmåga att få oss att förstå att hon aldrig, aldrig, kommer att acceptera att bara vara just en prydnad i hemmet.
Lesley Manville är den tredje personen i dramat. Hon spelar systern med ett tillbakadraget och svalt uttryck som passar alldeles utmärkt.
Så har du modet att se en drygt två timmar lång film med ett så stillsamt tempo att det ibland känns som att allt frusit till is då är det här något att satsa på.
”Anderson söker sig in i det mänskliga psyket och serverar scener ur ett äktenskap som är både uppbyggande och nedbrytande.”