Max gillar att spela spel eller vara med i frågesporter.
Han har bara ett stort problem. Han vill alltid vinna – till varje pris.
På en tävling träffar han så Annie. Och hon är precis likadan. Så de två blir ett par och kanske två vinnarskallar i samma hus blir en för mycket?
Där har du inledningen till den här komedin som sedan tar oss vidare till en Game Night. Förutom Max och Annie är det deras goda vänner, två andra par, som ska ha kul tillsammans.
Lustig är också parets granne. En frånskild polis som ingen tycker om.
Men dessutom kommer Max storebror. Den karismatiske Brooks som verkar ha ett alldeles perfekt liv med snabba sportbilar och gott om pengar. Men samtidigt ett plågoris för sin brorsa.
När han bjuder in paren för att tävla blir det inte bara spel. Det hela utvecklar sig till en strid på liv och död – om än med glimten i ögat.
Händelser som visar sig handla om ett dyrbart fabergeägg.
Jag kan inte neka till att jag skrattar rätt gott åt många av skämten - åtminstone till en början.
Det är dessutom inte lätt att räkna ut vad som ska hända. Något som står på plussidan.
Samtidigt känns det till slut som att filmen spårar ur. Att manuset handlar om att förvirra så mycket som möjligt istället för att underhålla.
Av skådespelarna gillar jag Rachel McAdams bäst. Hon spelar Annie med en klackspark som får oss att förstå att det här inte går att ta på allvar i de mest spännande scenerna.
Hennes nonchalanta pistoluppvisning mot några gangsters är filmens komiska höjdpunkt.
Jason Bateman som spelar Max har inte samma utstrålning. Han känns faktiskt ganska tråkig.
Jessie Plemons som spelar polismannen Gary får därför de manliga lovorden. Jag skulle kunna se honom som psykopat i riktiga thrillers. Och det är ju också en sorts beröm.
”Manuset handlar om att förvirra så mycket som möjligt istället för att underhålla.”