Foto: Claudio Bresciani / TT.
Startsträckan är lång. Nästan oändlig. När John Cleese i "Men hur som helst…" berättar självbiografiskt handlar det väldigt mycket om hans uppväxt och skoltid, från första början till en juristexamen vid Cambridge.
Visst, lite showbiz finns med även där. Juridikstudierna tycks han ha bedrivit med vänster hand, för där och då hade han upptäckt tjusningen och ångesten i att stå på scen i studentspex och att skriva sketcher åt andra.
Tja, ett liv är ju även dess första 25 år.
Men var är Monty Python?
Dessutom räknar man med att John Cleese ska vara väldigt rolig och orättvist är förstås även det. Måste han verkligen, i alla lägen, bara för att det är hans professionella sida? Knappast, men John Cleese verkar känna pressen och naturligtvis förnekar sig inte proffset, men ibland känns skämten nästan pliktskyldiga och förresten är livet, hela livet, inget skämt. Hur kul är det att i 25 år vara paniskt hämmad i kontakten med flickor/kvinnor?
Nå, även det ordnar sig och nu är han gift för fjärde gången.
Långt in i boken kommer Graham Chapman in i bilden. Hans verkliga radarpartner. Och Python-gänget, även om känslorna för Michael Palin och de övriga verkar rätt ljumma i jämförelse med dem för den tidigt bortgångne Chapman.
Intressant. Man får ändå veta en hel del om John Cleese och om man inte tycker att han lever upp till förväntningarna är det nog mest förväntningarna det är fel på.
Olle Lundqvist