Berättelsen om Jenny, som i princip ignorerats av sina föräldrar hela livet, är minst sagt jobbig läsning. Med avskalade bilder och texter som är rakt på sak radar Åsa Grennvall upp den ena oroväckande situationen efter den andra från uppväxten. Genom upprepning förstår vi budskapet: det kan verkligen vara så här illa, hur osannolikt det än verkar.
Allt är inte mörker men de små ljusglimtarna kräver kamp och man förstår varför det kan kännas enklast att låta bli.
Åsa Grennvalls verk har ofta kallas "feelbad"-serier men är ändå läsvärda då hon som serieberättare är väldigt skicklig på att få kontakt med läsaren och skapa flyt – om än långsamt – som gör att man vill följa berättelsen vidare till slutet.
Andreas Eriksson