Hejar. Tuva Novotny (Mariana Simionescu) och Stellan Skarsgård (Lennart Bergelin). Foto: Julie Vrabelova.
Jodå, jag har både träffat och intervjuat Björn Borg. Jag kan inte direkt påstå att jag kom honom in på livet. Men jag upplevde honom som en rätt normal sportkille – om än med en viss fobi mot journalister.
Och det kanske inte heller är så underligt. Björn Borg, svensk tennis största stjärna, slog igenom redan som 15-åring. Då var han fortfarande ett barn på många sätt.
I drygt 10 år var han sedan en firad stjärna på tennistouren. En idol för så många, inte minst amerikanen John McEnroe.
Det är just spelet mellan den iskalle Borg och den hetlevrade McEnroe som Janus Metz valt att fokusera på.
På ytan två helt olika personligheter. Borg visade aldrig en min under matcherna. McEnroe var fruktansvärd odräglig både på planen och på presskonferenserna.
Men det intressanta med den här filmen är att de egentligen var rätt lika. Viljan att vinna och utbrotten fanns även hos Borg.
Hur många vet att han blev avstängd som juniorspelare i Södertälje för att han inte kunde behärska sig?
Men det fanns en man som såg Borgs talang. Och det var Lennart ”Labbe” Bergelin.
Utan Bergelin hade Borg aldrig kommit så långt som han gjorde. För det var inte en tränare som Borg behövde. Han var så målmedveten att han nästan aldrig missade ett träningspass. Han nötte på oavsett väder och vind. Inte minst mot garagedörren hemma i Södertälje.
Bergelin var istället en vuxen som ledde in Borg på rätt vägar. Samtidigt en kompis som tolererade Borgs privata utbrott. Men aldrig godkände en protest mot domaren under pågående match.
Jag är glad att Bergelin får ett så fint erkännande i filmen. Det förtjänar han.
Annars blir det förstås mycket tennis med huvudvikten lagd vid den dramatiska finalen i Wimbledon 1980 då just Borg och McEnroe möttes i den mest upphaussade finalen i den anrika turneringens historia. Och som också blev den bästa.
Jag vet naturligtvis hur det hela slutade. Och det är väl knappast någon som missat att Borg vann fem raka Wimbledontitlar.
Därför känner jag ibland att det blir lite för mycket tennisbilder. Själva matchen är inte det dramaturgin bygger på. Det är istället spelet bakom kulisserna.
Hur McEnroe till och med sabbar för sin bästa kompis i jakten på segern.
Eller hur Borg avskedar både Bergelin och gör slut med den blivande hustrun Mariana inför semifinalen.
Sverrir Gudnason spelar Borg med en fascinerade likhet. Det känns verkligen som att det är Borg med pannbandet som står där på gräset i Wimbledon.
Han lyckas också få fram de tvivel som finns hos Borg. Han hade i princip förlorat hela sin ungdom i en drömvärld där han var ständigt påpassad av agenter och affärsmän som ville sko sig på Borgs framgångar.
Shia LaBeouf är också passande som McEnroe. De klassiska raseriutbrotten utförs med heta känslor.
Fast bäst tycker jag ändå om Stellan Skarsgård som Lennart Bergelin. Han brydde sig inte om pengar eller personlig ära. Han ville bara att Borg skulle nå sin fulla potential och bli bäst i världen.
Själva matchen är inte det dramaturgin bygger på. Det är istället spelet bakom kulisserna.
Fiunderingar. Mellan matcherna fastnade Borg i grubblerier i slutet av karriären. Han spelas av Sverrir Gudnason. Foto: Julie Vrabelova.